I går blev det klart att papperslösa från och med nästa år ska få samma rätt till sjukvård som asylsökande. Efter många vändor kom regeringen och Miljöpartiet till sist överens. Det aktualiserar samtidigt frågan om innebörden av medborgarskap.

Medborgarskap och nationsgränser har inte blivit mindre viktigt, även om individers rörlighet och länders samarbeten ökat.

Detta är inte minst tydligt i och med det pågående EU-toppmötet, där stats- och regeringschefer strider för sina länders intressen.

Eller med fotbolls-EM, när miljontals supportrar sjunger nationalsånger och jublar alternativt sörjer över sina nationers prestationer.

Medborgarskapets betydelse ägnas dock inte många tankar i Sverige. Kanske för att vi tar nationen för given. Något som sannolikt är en viktig förklaring till att nationaldagen inte firas lika passionerat här som i andra länder. Sverige är en av Europas äldsta stater, och för de flesta svenskar är det en självklarhet att Sverige alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

I Norge däremot – som blev självständigt först förra seklet och därefter ockuperat – tas inget för givet. Där firas 17:e maj varje år med buller och bång. Ändock finns även i Sverige en nationell gemenskap.

Med eller utan rätt till sjukvård är skillnaden fortsatt stor mellan att vara svensk medborgare och att befinna sig i Sverige utan tillstånd. Däremot är skillnaderna numera små mellan medborgare och personer med permanent uppehållstillstånd (något alla som beviljas asyl automatiskt erhåller).

De rättigheter som är exklusiva för svenska medborgare, jämfört med icke-medborgare med permanent uppehållstillstånd, är i praktiken fyra: skydd mot landsförvisning, svenskt pass, möjligheten att inneha vissa uppdrag och tjänster (till exempel minister eller polis) samt rösträtt i riksdagsvalet.

Det råder ingen skillnad avseende religionsfrihet och yttrandefrihet, och inte heller gällande tillgång till sjukvård och rättshjälp. Även skyldigheterna är de samma, till och med totalförsvarsplikten.

Ändå har det framförts förslag på att ytterligare utjämna skillnaderna mellan medborgare och icke-medborgare. Det riskerar dock att urholka medborgarskapets värde och försvaga den nationella gemenskapen. En gemenskap som inte bara formas av språk och värderingar, utan även av just de rättigheter och skyldigheter som följer medborgarskapet.

Processen för utrikesfödda att få ett eftertraktat medborgarskap fungerar inkluderande. Det har ett betydelsefullt symbolvärde som stärker känslan av gemenskap.

Denna nationella gemenskap är en viktig förutsättning för demokratin. Att vi respekterar valens utgång och politikernas beslut beror till stor del på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt.

Historien har också visat att demokrati har svårt att överleva utan nationella lojaliteter, som kan överbrygga politiska meningsskiljaktigheter. I detta spelar medborgarskapets särställning en viktig roll.