Jag känner mig särskilt hedrad av att bli kritiserad av de svenska socialdemokraterna - det är ett tecken på att vår linje är den riktiga. Bland annat den kommentaren fäller Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen i en intervju i Der Spiegels nätupplaga (13/2) apropå Göran Perssons uttalande om att Persson själv aldrig skulle ha underskattat reaktionerna på Muhammedkarikatyrerna. Det är ett exempel på hur de också har påverkat Sverige: relationerna till Danmark har blivit sämre.

Ett annat exempel är nedsläckningen av bilderna på nätet, som reser frågor både om UD:s roll och om risker för självcensur. Det är utmärkt att statsminister Persson nu - till skillnad från utrikesminister Laila Freivalds - har tagit avstånd från UD:s påtryckarverksamhet mot det webbhotell som sverigedemokraterna hade tagit in på. Sådant hör inte hemma i en demokrati. I sedvanlig ordning skyllde dock Persson på underhuggare i tjänstemannaledet.
Visst borde väl Muhammedkarikatyrerna ha varit huvudnumret i gårdagens
utrikesdebatt. Terroristhotet har ökat. Iran använder bilderna i spelet om landets kärn(vapen)program. Islamistiska fundamentalister och invandrarfientliga grupper använder dem som politisk hävstång. Auktoritära regimer utnyttjar dem för att öka sin popularitet och minska reformtrycket. Ambassader brinner.

Vad är det som händer egentligen? Hur ska vi agera i olika konkreta frågor? Hur ska vi möta det politiska islam? Här och där. Det är rykande politik. Det är frågor som både har toppat tidningar och som diskuterats vid köksborden. Som har konsekvenser för framtiden. Som människor vill ha svar på. Men som uteblev.
Utrikesministern talade om värdet av yttrandefrihet, och hon pekade på att ”den djupa kränkning som muslimer världen över upplever” visar på behovet av respekt. Men så mycket djupare blev inte inläggen. I stället för att ta upp utrikespolitik som bränner blev debattens hetaste ämne en fråga som är iskall.
Alla - och särskilt Freivalds - pratade glatt på om en svensk anslutning till Nato. Men
trots att folkpartiet och moderaterna i princip vill gå med, är Nato en ickefråga. Också på den borgerliga kanten. Alliansen har lagt medlemskapet på is. Visst kan det beklagas att medlemskap inte är aktuellt, men likväl är det ett faktum.

Men för socialdemokraterna är det ett behändigt slagträ för att slå in en kil mellan partierna i Alliansen. Och skapa osäkerhet. Kd och centern står - tillsammans med socialdemokraterna - fast vid linjen att Sverige kan samarbeta med Nato om allt (inklusive att ställa svenska soldater under Natobefäl), men att medlemskap skulle vara en katastrof.
Det är en ovanlig tid men utrikesdeklarationen blev ändå i vanlig ordning en katalogaria över politik och brännpunkter - allt invävt i socialdemokratiskt självberöm. Till det positiva hör ett ökat engagemang för demokrati i Kaukasus och ett planerat program för reformer i arabvärlden. Det är rätt spår. Men Freivalds var på fel spår när hon raljerade över Alliansens utrikespolitiska programförklaring. Nedlåtande talade hon om broschyr och pamflett. Precis som om de egna analyserna skulle motivera några höga hästar.

Det regeringen verkligen vill dölja genom att kasta allt ljus på Alliansen är förstås att den stöder sig på - och ger inflytande till - partier som står mycket långt från det som är grundlinjerna i svensk utrikespolitik. I själva verket har socialdemokraterna mer gemensamt med Alliansen än med vänstern och miljöpartiet. Det är partier som vill att Sverige ska lämna EU, sluta samarbeta med Nato och som älskar att hata USA. Här finns de verkliga konfliktytorna. Trist att Freivalds ägnar sig åt att i tysthet trivas med Ohlys kommunister, men makten lockar för starkt.