Det är många minnen som kommer fram efter beskedet om att Mario Vargas Llosa fått Nobelpriset i litteratur. Till exempel när vi åt en måltid tillsammans i Madrid bara några dagar innan han skulle åka till Kongo för att samla material för den roman (El sueño del celta) som kommer ut i början av november.
Det lät otroligt att en man som fyllt 70 år skulle genomsöka den laglösa Kongofloden med hjälp av läkarna utan gränser och jag tittade undrande på Patricia, Marios fru. Men hon bara log, ty sådan är författaren Mario Vargas Llosa. Varje roman han har skrivit är en produkt av ett oerhört forskningsarbete.
Han berättade hur han formade intrigen till romanen. Han visste fortfarande inte riktigt vart det hela skulle leda, men han var fascinerad av huvudpersonens gåta, som han, kanske, skulle lösa. Därför är det inte så konstigt att han inleder den nya boken med ett citat av José Enrique Rodó: ”Var och en av oss är inte en utan många. Och dessa olika personligheter, som kommer fram den ena ur den andra, erbjuder ofta sinsemellan de mest underliga och häpnadsväckande kontraster.”
Jag kommer också ihåg en eftermiddag i Rosario, i nordöstra Argentina, då vi åkte buss tillsammans på väg till ett stort liberalt möte och blev attackerade av en hop skränande vänsterextremister.
Fönsterrutorna krossades av dessa politiska huliganer som i oss såg levande symboler för den så hatade ”nyliberalismen”. Det blev 15 skakande minuter, och jag förundrades över Marios lugn. Han duckade inte ens för det glassplitter som flög in i bussen. Tvärtom utstrålade han en värdighet som inte kunde kuvas så lätt – och det är just denna värdighet som har omvandlat honom till en symbol för ett liberalt, civiliserat samhälle i en region som har saknat just detta så mycket.
Jag minns också när vi promenerade genom Gamla Uppsala och Sigtuna en strålande försommardag och pratade om vikingar och Sverige.
Vikingarna föreföll enklare att förstå än dagens svenskar och det samhälle där staten hade vuxit sig så stor. Han undrade hur ett så tungt skattetryck kunde bäras av de arbetande utan att arbetsviljan kollapsade och varför inte fler välutbildade emigrerade. Det var svåra frågor och jag vet inte om han blev klokare på hur Sverige fungerar, men han kommer säkert att minnas ett bedårande vackert och soligt land, som han nu kommer att återvända till mitt i vinterns mörker.
En dag som denna tänker man på Mario Vargas Llosa som den framstående världsförfattare han är. Man tänker också på den värdige, frihetsälskande humanisten. Men jag tänker dessutom på en givmild man som går genom det soliga Sigtuna med Patricia vid sin sida och ett vackert leende som tack för ett fascinerande liv, som en dag också kommer att finna sin författare.
Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. mauriciojose.rojas@madrid.org
