Kommentar | Sture Eskilssons memoarer
Sture Eskilsson, tidigare informationsdirektör i SAF, är den person som har betytt mest för den marknadsliberala opinionsbildningen i Sverige under de senaste decennierna. Med efterträdaren Janerik Larsson hack i häl, ska det sägas.
Eskilsson har mer agerat som visionär och organisatör än som debattör och har därför inte varit känd för en större allmänhet. Men det var han som var den drivande kraften bakom SAF:s arbete på 1970-talet att skapa opinion för ett frihetligt samhälle och mot socialism. Eskilsson organiserade motståndet mot löntagarfonderna och påskyndade tillblivelsen av tankesmedjan Timbro.

Nu har Eskilsson äntligen publicerat sina memoarer, Från folkhem till nytt klassamhälle - ett högerspöke berättar (Fischer & Co, 2005).
Äntligen, därför att det som han har varit med om att initiera, utgör en väsentlig del av svensk samhällshistoria. En historia som vi annars sällan skulle få läsa om, annat än som gnäll i Ordfront - berättelsen om hur vänstern tappar
mark i svensk debatt efter sin storhetstid på 1960-talet och hur i stället idéer om marknadsekonomi, individuell frihet och entreprenörskap vinner terräng.
Sture Eskilssons bok är hoppingivande. Det går att slå tillbaka de kollektiva lösningarna och de offentligt påbjudna enhetssystemen, det går att erövra problemformuleringsprivilegiet.
Detta begrepp som myntades av Lars Gustafsson i en skrift inför SAF-kongressen 1980. Beställare: Sture Eskilsson.
För det fortsatta motståndet finns det två lärdomar att hämta från Eskilsson.

Den första är vikten av strategisk uthållighet. Eskilsson berättar om hur tankar att stå emot socialdemokratins och LO:s företagarfientlighet och vurm för en allt större stat får idémässig och organisatorisk form för att exekveras från 1960-talet över fondmotståndet fram till Bildtregeringens bildande 1991. Man ska veta vad man vill och formera styrkorna för det långa tidsperspektivet.
Den andra är att ha tydliga värderingar och inte tappa bort dem på vägen. Det man slås av i
Eskilssons skildring är hur tidigt och tydligt han kom att forma sin frihetliga uppfattning för att behålla den som ledstjärna.
Eskilsson berättar om hur han i början av 1960-talet kommer i diskussion med en schweizisk ekonomkollega som, mot den svenska centrala förhandlingsmodellen, hävdar att det enda vettiga är att låta varje företag bestämma lönerna i förhandlingar med sina anställda. Utvecklingen under 1970-talet övertygar Eskilsson om att den schweiziska kollegan hade rätt.
När vi trettio år senare från borgerligt håll får höra att vi måste vara kollektivavtalsfantaster, eftersom alla tänkbara alternativ är värre, blir det tydligt att det ickesocialistiska Sverige inte får förfuska arvet från Sture Eskilsson.