I dag äntrar ÖB Sverker Göranson Heta stolen för att bli utfrågad hos Folk och försvar i Almedalen. ÖB kommer att vilja ha frågor om att försvarsekonomin inte går ihop efter 2014 (och än mindre förstås om extra medel inte skjuts till för uppgraderingen av Jas Gripen). Det är onekligen existentiella grundfrågor, som om de inte löses ut leder till att det kommer att eka ännu mer tomt i försvaret. Vilka blir konsekvenserna när ytterligare förmågor försvinner?

Att det är en diskussion som måste starta här och nu framgår väl i Krigsvetenskapsakademiens rapport Kan vi försvara oss? som resonerar kring behovet av en förändrad syn på allianser, förmågor och resurser. En väg framåt tror jag kan vara att utgå från begreppen systembalans (med luftförsvaret som skräckexempel på obalans mellan olika delsystem) och förmågebalans (jämför relationen mellan flyg- och arméstridskrafterna).

Det är bra att Göranson synliggör att den ekonomiska ekvationen inte går ihop, men jag frågar mig varför ÖB och resten av ”guldet” på Högkvarteret närmast är osynliga när det gäller Försvarsmaktens inre liv, nu senast i Madrassdebatten på ledarsidan. Och var höll ÖB hus när det fattades motstridiga beslut i fråga om soldatboende i Kungsängen och Haninge?

Det är motsatsen till att ta ansvar i förhållande till sin personal och negativt för möjligheterna att klara rekryteringen till yrkesförsvaret.

Situationen på Livgardet är ett symtom. Så här säger en frustrerad krigsförbandschef:

Det är ett inte obetydligt problem att cheferna för insatsorganisationens stående och kontrakterade krigsförband inte får komma till tals i officiella sammanhang inom Försvarsmakten och därmed inte kan delge verkligheten som den är och dessutom vara mer delaktiga i utformningen av framtiden.

Många av de större och viktigare frågorna diskuteras i stället på chefsmöten på Högkvarteret men vid dessa deltar inga bataljonschefer eller chefer för fristående kompanier.

Visserligen deltar regementschefer, men ett regemente är endast en administrativ och för närvarande produktionsledande enhet, inte en del av insatsorganisationen. Det innebär att det finns en uppenbar risk att det inte är ut maningarna som de verkligen är och upplevs av personalen vid krigsförbanden, som diskuteras på dessa chefsmöten.”

I klartext: den exakta, ocensurerade och krassa verkligheten kommer inte fram.

Jag kom att tänka på den engelska tv-serien Downton Abbey:

Bland de som lever en trappa ned är det många som ser sitt arbete för familjen Crawleys som ett kall, men några är bara på genomresa på jakt efter nya äventyr. En stor skillnad är dock att alla där ’nere’ vet så mycket om dem där uppe, men att de ovanför inte har en aning om dem.”