Den 2 juli 1971 författade Carl Bildt, då ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, en anmälan till radionämnden. Han hade, som han skrev, ”av en ren tillfällighet” råkat få in P3 istället för P1, och där hördes proggarna Gunder Hägg, senare kända som Blå Tåget.
”Det är tveksamt om man ska klassificera Gunder Hägg som en popgrupp i ordets egentliga bemärkelse. Gruppens visor har ett så pass klart politiskt syfte att de snarare borde karakteriseras som politiska agitationsvisor än som underhållningsmusik av den typ så vitt jag kan förstå det bör vara melodiradions sak att förmedla.”
Men mest upprörd var Bildt över att pratet mellan låtarna inte var objektivt, utan snarare instämde i budskapet. Radionämnden fann dock att sändningen var en konsertupptagning, och att mellansnacket alltså var orkesterns eget, varför programmet friades.
Detta får man veta i Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden (Känguru förlag), en ny bok av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe.
Anekdoten är talande på flera sätt. Dels för Bildt, vars språk man omedelbart känner igen. Dels för en annan tid, då etermediemonopolet helt satte agendan. Men också talande för hur vinklat innehållet faktiskt var ibland – så pass att lyssnare hade svårt att skilja mellan programledare och proggare.
Även vänstern irriterades dock. 1972 anmälde exempelvis Suzanne Osten Sveriges Radio för ”hets mot statsmakt” och ”hets mot ett bestämt politiskt system”. Anledningen var att tv visat John Frankenheimers thriller Hjärntvättad från 1962, med Frank Sinatra i huvudrollen. ”Är det Sveriges Radios mening att medverka till vanföreställningen att kommunistiska system använder hjärntvätt och tortyr för att härska”, frågade Osten. Budskapet borde bemötts i studion, menade hon.
Jörgen Lantz, senare mer känd som Björne i Björnes Magasin, anmälde Ernst Lubitschs klassiska komedi Ninotchka, med Greta Garbo, från 1939. Han gillade inte att man sände ”politisk propagandafilm” som visade ”hur ytterst löjlig socialismen är”.
Om kända opinionsbildare kände sig förorättade var deras klagomål ändå en mild bris jämfört med allmänhetens, som kunde yrka att ”radionämnden ger de skyldiga i tv och radio en omgång med rottingen så de lär sig veta hut”. Någon bortre gräns för förmågan att känna sig kränkt och förföljd fanns inte. Anmälningarna rörde såväl ”hets mot patientgrupp” som ”hets mot portföljbärare”, och nåde den tablåsättare som bröt mot särintressenas ”mänskliga rättigheter”. ”Vi som älskar dragspel får på sin höjd höra dragspel 1 timme pr år, och detta tycker jag är ren fascism”.
Med monopolet försvann det värsta raseriet. ”Det var först när vi fick möjlighet att välja som folkstormarna klingade ut”, skriver författarna, som därför begränsat boken till åren 1967-1987.
Twitter i all ära, men tv har ännu störst genomslag. Och det finns fortfarande skäl att kritisera den dominerande ställning som det forna monopolet har.
Men man vill ändå skicka en tacksamhetens tanke till mediekapitalisten Jan Stenbeck, salig i åminnelse, som tvingade fram monopolets avskaffande. Sällan framstår det så absurt som när man tar del av klagomålen mot det. När kommer böckerna med medborgarnas brev till Apoteket, Systembolaget och SJ?
