1999 fyllde Hembakningsrådet 40 år och det ska vi sedan dess fira med god aptit under Kanelbullens dag. I dag är det också 25 år sedan fondsocialismen stoppades. Det firas inte alls.

Kanelbullen i all ära, men här är det något som inte stämmer.

Den 4 oktober 1983 demonstrerade över 100000 svenskar mot löntagarfonderna. Det var den största politiska manifestation som har ägt rum i Sverige och den formade sig till ett rungande nej till att facket skulle ta makten över företagen.

Socialdemokraterna fattade ändå beslut om löntagarfonder i december 1983, men i en light-version. Det historiska regeringsskiftet 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister hade lett till att införandet av fonderna sköts upp, och manifestationen den 4 oktober 1983 gjorde sedan en hård version politiskt omöjlig för Olof Palme.

CA: Antonia Ax:son Johnson, hur det kändes att vara med i den borgerliga motståndsrörelsen?

– Traditionen inom näringslivet var att inte engagera sig politiskt. När jag frågade min far om jag skulle gå med svarade han att det bröt med familjetraditionen. Så det kändes ovant och väldigt stort att delta. Vi gick från Humlegården till Kanslihuset och överlämnade en appell. Det var inte tjänstemän utan riktiga företagare. Småföretagare, mycket smålänningar.

CA: 4 oktober-rörelsen riktade sig mot löntagar­fonderna, men det handlade väl också om vilket land Sverige skulle vara?

– När jag i dag talar till unga människor och berättar om hur man med löntagarfonderna skulle överföra makten från ägarna till de anställda ser de förbryllade ut. Atmosfären var sådan att jag som kom från en familj som hade varit företagare i fyra generationer knappt vågade tala om det. Det var en otroligt politiserad och radikal period. Det handlade om ett gigantiskt socialiseringsprojekt, men med löntagarfonderna passerade man en gräns.

CA: Hur har ditt deltagande i 4 oktober-rörelsen påverkat dig?

– Det var ett politiskt uppvaknande som blev startskottet för mitt eget politiska engagemang.

Vet man hur det hade gått för storföretagen om löntagarfonderna införts enligt 1976 års LO-modell? Ja, om de hade sjösatts 1980 skulle facket redan 1981 ha varit största ägare i Handelsbanken och i SEB året efter. År 2000 skulle löntagarfonderna ha varit ­majoritetsägare i fem av de 16 stora svenska börs­företag som studerats och den genomsnittliga ägar- andelen skulle ha uppgått till 39 procent. Wanja Lundby-Wedin skulle i dag ha varit näringslivets tyngste aktör.

Någon undre gräns för företagens storlek sattes inte. Alla skulle fondsocialiseras.

4 oktober-demonstrationen 1983 är definitivt värd att uppmärksammas med mer än ett Timbro-seminarium (men hatten av för det). Idag borde Alliansens partiledare vara på banan för att manifestera stolt borgerlighet. För det finns en historia att berätta: om det som var, det som blev och hur det kan bli.

Sedan löntagarfondsstridens dagar har Sverige ­liberaliserats och blivit ett bättre land att leva i, men det är inte tack vare socialdemokraterna. Om socialdemokraterna ska göra något nytt och bra är det hämtat från den borgerliga godispåsen gott och blandat. Och det sker först när man har kört landet i botten eller för att hålla sig väl med väljarna.

Minns att en gång skulle privata dagis leda till social katastrof, friskolor var tabu och generösare öppettider i butikerna var fel. Och det bara fortsätter. Se på den nya skolpolitiken eller på jobbavdraget som Mona Sahlin vill men inte tänker avskaffa.

Visst kan det vara svårt att fira att något inte blev av. Men kanelbullen finns. Ta gärna en bulle, men tänk på hur den skulle ha smakat om det var LO som hade bakat den.