Ida g är det 300 år sedan slaget vid Poltava. Det blev en vändpunkt och tände en långsamt brinnande stubin. Hundra år efter slaget sattes punkt för Sverige som europeisk stormakt. 1809 förlorade vi Finland och 1812 var det definitivt slut med storheten.

Det är alltså en viktig dag i Sveriges historia. Under året har bland annat Svenska institutet gjort en del om Poltava och idag öppnar en miniutställning på Armémuseum med fokus på slagfältsarkeologi.

Jag vet inte varför Armémuseum inte har gjort större väsen av saken. Men när jag läser Rolf Torstendahls portalkapitel i den utmärkta antologin Poltava: krigs fångar och kulturutbyte (Atlantis, 2009) känns det som om jag kommer svaret på spåret. Han verkar närmast glad och lättad över att svenskarna fick stryk. Det blev Sveriges lycka. För den nyblivna stormakten Ryssland väntade istället bara olyckor.

Min reaktion handlar inte om rostig krigsnostalgi – den som lider av sådan kan med fördel läsa Peter Englunds Poltava – Berättelsen om en armés undergå ng (Atlantis, 1988). Istället handlar det om att ge ett hyggligare perspektiv på fornstora dagar.

Pendeln har svängt för långt åt fel håll. Igen. Att Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd inköptes av en rysk furste och placerades i dennes palats vållade på sin tid väldig uppståndelse. Det gjordes en insamling som ledde till att konstnären målade en replik som på den fallne hjältens dödsdag 1884 fördes till Nationalmuseum. Originalet finns numera i Göteborg. Cederströms Poltavamålning Karl XII och Mazepa från 1880 finns att beskåda på Armémuseums utställning. Den är storslagen. För den som gillar nostalgi.

Jag känner mig mer befryndad med den respektlösa respekt som jag hittade på Sydsvenskan.se .

Inför årsdagen reste överste Einar Lyth och kavallerimajoren Bernhard Englund till Poltava för att resa en bronsbyst av Karl XII. I klippet går de runt på flygplatsen med bronsbysten, passerar säkerhetskontrollen och placerar så småningom krigarkungen på en egen stol i business class.

Jag vet inte hur firad segern blir i Ryssland. Däremot har Melodischlagerfestivalens Tingeling goes Russia fått en rysk pendang med anknytning till årsdagen. Den ryska gruppen Plechanovo har spelat in videon Svar till svenskarna med just Poltava som ett bärande inslag. Sverige suger, är budskapet.

I Sverige gav Englunds bok en renässans för Poltavaintresset och dessutom ett svalt och nyktert perspektiv på Frans G Bengtssons hjältekonung. I Ryssland har historien en annan roll och Poltava har dessutom hållits vid liv i uttrycket ”Som en svensk vid Poltava”. Det betyder att vara totalt maktlös och handfallen.

Idag har Poltava nog störst betydelse i Ukraina. När Ryssland/Sovjetunionen bestämde vad som skulle stå i historieböckerna framställdes den med Karl XII lierade kosackhövdingen Ivan Mazepa som en förrädare.

Nu när Ukraina inte längre är maktlöst lyfts Mazepa fram i historieskrivningen som en föregångare i kampen för ett fritt land.