Ett av de mer fascinerande kommersiella projekten under det senaste året har varit Noko jeans. Tre unga reklamkillar i Stockholm har med stor möda lyckats sluta avtal med en fabrik i Nordkorea för att tillverka jeans som ska finnas ute på den svenska marknaden i år.

Projektet borde ha varit dödsdömt från början, med tanke på kommunistdiktaturens bristande intresse för handel och minst sagt klena tradition av jeanstillverkning. Ändå är det märkligt levande. Entreprenörernas problem med att ens få en chans att resa in i Nordkorea för att undersöka tillverkningsmöjligheterna har blivit fängslande läsning på projektets blogg.

Tjusningen ligger naturligtvis i exotismen och flörten med det faktum att en stat som Nordkorea nästan är omöjlig att föreställa sig. Det är svårt att ta Nordkorea på allvar. Tyvärr är alltihop på riktigt. När Nordkorea nu på kort tid försökt avfyra en långdistansrobot, slängt ut IAEA:s inspektörer och svurit att återuppta atomprogrammet finns all anledning att vara orolig, även om agerandet också kan tolkas som ett försök att testa Barack Obama.

Skeendet illustrerar problemet med Obamas utsträckta hand. Den möts ofta av en knuten näve.

Det är nästan så att man föredrar den naiva ostalgi som gör Noko jeans möjligt, och de ängsliga unga innerstadskonsumenter som utgör dess målgrupp. Mitt i all ironi, cynism och nihilism så säger Noko jeans något bra på ett kul sätt. Att handel har potential att skapa fredliga relationer även över hårt bevakade gränser.