Opinionsmässigt går det bra för Miljöpartiet. Man har betydligt gladare dagar än småpartierna i Alliansen när opinionsmätningarna levereras. Det är klart att sådant påverkar självförtroendet.

Således är det med förväntad kaxighet man nu formerar sig inför valet och glatt avböjer varje tänkbar S-invit innan den ens hunnit formuleras. I gårdagens SvD kunde vi läsa att endast en av partiets regioner tycker att MP bör ingå i något slags formaliserat samarbete inför valet. Övriga vill att partiet prövar lyckan på egen hand och erbjuder väljarna den alternativa mittposition där de gröna alltid velat vara, men ganska sällan varit.

Viljans otillräcklighet är lite av problemet. För oavsett hur gärna MP vill att de ska vara mittkraften som kan balansera blocken och kännas naturlig som regeringspartner för båda sidor, så är stark vilja inte alltid nog att förändra verklighetens topografi. Och i verkligheten är bilden mer komplicerad än vad som målas upp när Åsa Romson sturskt meddelar att i en statsministeromröstning skulle MP sätta hårt mot hårt i en situation där regeringen inte har egen majoritet.

Först och främst saknar skildringarna av dessa lägen helt funderingar kring SD-faktorn, det vill säga MP kommer inte självklart vara tungan på vågen i ett jämnt läge. Det finns fler spelare och det måste man ta höjd för när man klurar på taktik.

MP taktiserar dessutom med ett antagande om att ”hårt mot hårt” imponerar i alla lägen. Så är det inte. Läget och stämningen efter ett val påverkas av flera faktorer och det är långtifrån säkert att MP skulle vinna något på att ”ställa till det” i en riksdagsomröstning. Man ska komma ihåg att väljarna ofta premierar stabilitet och i ett läge där båda sidor skulle kunna utgöra minoritetsregering är det högst troligt att väljarna ändå skulle se den större sidan som rättmätig vinnare. Vanans makt är stor och svenska folket är vant vid minoritetsregerandet.

Det är lätt, med två år kvar, att utlova hårda bandage. Det kommer vara svårare att stå vid principerna sedan. Men det är ändå intressant att se hur målmedvetet MP jobbar och hur stort fokus partiet lägger på det politiska spelet. Det om något vittnar om att här har vi ett gäng som börjar bli gamla rävar med makten för ögonen.