Denna text har spår av genusperspektiv. Känsliga läsare varnas. Jag kommer att hävda att män och kvinnor bemöts och behandlas olika. Den med en mildare form av allergi kan dock fortsätta läsa – jag lovar att inte förespråka några åtgärder.
I vänstersvängar har Maud Olofsson alltid varit impopulär. Där är hon bäverkvinnan som gav oss de förhatliga hushållsnära tjänsterna, som ”svek” i kärnkraftsfrågan, som attackerar LAS och som vill försämra ungas anställningsvillkor. Hon har, påstås det, bidragit till Saabs fall genom att ”snacka skit” om företaget och vägra lägga skattepengar på osäkra räddningslån. Hård, kall och elak. Värsta Thatchern, liksom. Det är även tufft på hemmaplan. Borgerliga debattörer kritiserar ofta näringsministern för att hon driver ett ambassadörsprojekt för kvinnliga företagare, i stället för att eliminera regelkrånglet.
Det är sant, ambassadörsprojekt är fluff och regelförenklingarna går för trögt. Men av 940 åtgärder är åtminstone 460 klara – och ett trendbrott syns. Enligt Tillväxtverket minskade företagens administrativa kostnader med cirka 4 procent under 2008. Ändå något.
Vill man ha ett mått på hur lätt det är att regelförenkla kan man jämföra med hur det gick när Mona Sahlin 1998 tillsatte Simplexgruppen med samma uppgift. 2004 avlämnade Riksrevisionen sin granskning till riksdagen (2004/05:RRS13). I den kunde man läsa att det ”i påfallande liten utsträckning sker ett arbete med att ändra lagar och förordningar med det primära syftet att förenkla för företag”.
Olofsson fick också högerskäll när hon intervjuades av TV4:s Anders Pihlblad nyligen. I nyhetsinslaget lyftes en passus där hon resonerade om huruvida svårigheterna att interagera med fordonsindustrin kunde bero på hennes kön. Ett klart ajabaja! Det där med könsaspekter är ju inte så poppis på högerkanten. Ur ett perspektiv är kritiken riktig. Ömkevisan ”det är för att jag är kvinna” är meningslös. Olofsson är kvinna och får spela efter förutsättningarna. Men, inom borgerligheten finns en tendens att avfärda varje förklaring som väger in kön. Som vore själva avfärdandet en preventiv insats mot t ex kvotering.
Så är det inte. Man kan faktiskt se ett problem och ändå ogilla dåliga lösningar.
Olofssons kön kan mycket väl ha betydelse i sammanhanget. Män tillåts i högre utsträckning vara krassa realister. Kvinnor ska hellre göra som Mona Sahlin, dra till Trollhättan och agera cheer leader och terapeut. (Det kommer däremot inte män undan med.)
Maud Olofsson är ingen terapeut. Hon är snarare envis och oförsiktig. En sådan som hutar åt journalister att de ”rapporterar fel”. Det straffar sig alltid. Då får man besvärlig medieuppmärksamhet i retur, som gårdagens nyhet om att Olofsson ska ha tackat nej till en EU-kommissionärspost för att hon inte ville ge parlamentarikern Lena Ek jobbet.
Ett enögt maktspel om det stämmer, givetvis, men sådant är knappast sensationellt i politiken. Manliga partiledare som är dryga mot journalister och fintar bort konkurrenter är inte helt sällsynta heller. Deras bufflighet brukar emellertid skildras (särskilt i efterhand) med beundran och tolkas som övertygelse eller ledarskapsfärdighet.
Ett tips till borgerliga Maudallergiker är att fundera mindre på ambassadörsprojektet och mer på listan över varför vänstern avskyr henne. Några råd till vänsterallergikerna har jag inte.
