Det är inte så ofta jag besöker mitt gamla land, Chile. Nu var jag där på inbjudan av regeringen dels för att hålla ett föredrag om den europeiska krisen och dess lärdomar för Chile, dels träffa de ansvariga för att formulera något helt nytt för landet: en invandrings- och integrationspolitik.

Det gav mig anledning att besöka La Moneda (Myntet), Chiles presidentpalats, där föredraget skulle hållas. Denna sobra byggnad från kolonialtiden blev känd världen över den 11 september 1973. Då föll bomberna över Salvador Allende och de män som försvarade presidenten mot militärernas angrepp. Nu fick jag se den mytomspunna segundo piso (andra våningen), där landets president sitter, och många av de platser och föremål som vittnar om Chiles mest dramatiska stunder: Allendes skrivbord, stolen där han begick självmord, balkongen från vilken han brukade tala.

Det påminde mig om andra tider, mina tider i Chile, dessa hektiska revolutionsår på 1960- och början på 70-talet, som slutade i blod och tårar i september 1973. Mina minnen väcktes också till liv av de senaste månadernas våg av ockupationer, strejker och ungdomsdemonstrationer, som inte sällan slutar i regelrätta gatukravaller. De utomparlamentariska kampmetoderna har brett ut sig och fått stöd bland stora delar av befolkningen. Regeringens popularitet är körd i botten och Chiles nya ikon, den unga Camila Vallejo, är medlem i Kommunistpartiets ungdomsförbund.

Det kan tyckas paradoxalt att allt detta inträffar i Latinamerikas mest framgångsrika land vad gäller ekonomisk tillväxt, fattigdomsminskning, skolresultat, låga korruptionsnivåer och välfungerande institutioner. Men framgång kan alstra mer frustration än stagnation eller misslyckande.

Förväntningarna växer lavinartat när folkflertalet lämnar fattigdomen bakom sig, när utbildningsnivån ökar och vyerna vidgas. Den sociala rörligheten föder en mental rörlighet, som gör att allt som har uppnåtts verkar otillräckligt och ynkligt. I det avseendet påminner Chiles ungdomsrevolt starkt om maj 1968, då fredens och välståndets barn gick bärsärkagång emot den etablerade ordningen.

Det som oroar mig i Chiles fall är inte alls missnöjet i sig. Det är trist med nöjda ungdomar; det tyder på ett samhälle utan ambition och förnyelsekraft. Men det som gör mig orolig är formerna, kantringen mot det utomparlamentariska, där de som kan ockupera mera, skrika högre och kasta flest stenar, börjar diktera landets utveckling. Det är ett farligt spel, som kan förstöra den grund av civilitet och respekt för lagarna och institutionerna som demokratin vilar på. Demokrati är en pakt om formerna, om hur vi löser våra konflikter och sammanjämkar våra viljor.

Detta borde alla veta i Chile, eftersom landet betalade så dyrt då demokratin och den civiliserade samlevnaden den vilar på förstördes under åren som föregick general Pinochets blodiga statskupp. Men minnet är kort, inte minst bland den första generationen chilenare som växte upp efter diktaturen och som har en mycket suddig, ofta helt förljugen, bild av händelserna, som ledde till den gamla chilenska demokratins kollaps och etablerandet av en fruktansvärd terrorregim, som höll Chile i sitt grepp under mer än 16 år.

Den bilden, som är den gängse också i Sverige, beskriver ett fredligt land lett av en godhjärtad president, som ville hjälpa de fattiga. Men hans reformer hotade de mäktigas privilegier och, inte minst, USA:s intressen, och därför kokade illvilliga generaler och giriga imperialister ihop en komplott, som krossade Chiles demokrati och satte stopp för Allendes folkliga reformer.

Vad som då försvinner ur historien är det systematiska raserande av demokratins fundament som pågick i Chile från 1960-talets mitt och som ledde till ett fullständigt splittrat land utan fungerande institutioner och utan minsta kvarleva av det civiliserade klimatet utan vilket demokratin kvävs.

I denna process av förstörelse spelade vänstern en avgörande roll, alla dessa revolutionsivrare, med Allendes socialistparti i främsta ledet, som gjorde vad de kunde för att krossa den chilenska demokratin. I deras mening var den falsk, till skillnad från den sanna demokratin, som rådde på Kuba och i liknande kommunistländer.

Redan 1967 fick en ny politisk kultur fotfäste. Ockupationer samt hundratals olagliga strejk-er, som paralyserade landet och tvingade fram ohållbart stora löneökningar, visade att lagtrots lönade sig. Så inleddes en process, där de direkta aktionerna mångfaldigades och lagens råmärken ignorerades av allt fler. 1969 trappades våldsanvändningen upp ytterligare då den extrema vänstern inledde en serie gerilla-aktioner, inklusive ett tiotal bankrån – och snart lärde sig en allt mer militant höger att spela samma melodi.

Vid sin 22:a kongress, som hölls i november 1967, anammade den blivande presidentens parti, Socialistpartiet, officiellt och enhälligt marxism-leninismen som sin lära och förkunnade att ”det revolutionära våldet är ofrånkomligt och legitimt”. Vid samma tillfälle deklarerade partiet att: ”de fredliga eller lagliga kampformerna i sig själva inte kan leda till makten. Socialistpartiet betraktar dem som begränsade verktyg, en del av den politiska processen som leder fram till den väpnade kampen.”

Om allt detta skrev jag ett debattinlägg i El Mercurio, landets viktigaste tidning, redan några dagar innan jag anlände till Chile. Rubriken lydde ”Plikten att minnas”. Jag höll också ett par föredrag på samma tema under mitt besök. Publiken bestod av studerande från universitet och gymnasieskolor.

Mitt syfte var att påminna dessa unga chilenare om hur ädla ideal, goda föresatser och starka känslor för folkets behov kan leda till användandet av metoder där målen får helga högst tvivelaktiga medel, där våldet normaliseras och omvandlas till en naturlig metod för att lösa konflikter. Och när så sker, då slutar det som i Chile 1973, med pansarfordon på gatan, de egna eller fiendens.

Dagens Chile är givetvis mycket annorlunda än det land som för 40 år sedan begick demokratiskt självmord. De akuta sociala problemen är mycket mindre, men framgångens missnöje är påfallande. De krafter som direkt påminner om den gamla marxist-leninistiska vänstern är mycket små men skördar ändå framgångar. Förtroendet för de etablerade demokratiska partierna är uppseendeväckande lågt och sannolikheten för att opportunistiska nykomlingar kan dyka upp bör inte nonchaleras. Med andra ord, Chiles framtid är oviss.

Jag kan inte låta bli att tänka på George Santayanas berömda ord: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd.