nivskadorna blir allt fler och allt svårare, visar statistik från akutmottagningarna på Sahlgrenska i Göteborg och Södersjukhuset i Stockholm (Ekot 31/1). Antalet svårt misshandlade har nästan trefaldigats på sju år. Greger Nilsson, traumakoordinator på Sahlgrenska berättar om en skrämmande utveckling där skador som vid millenniets början var ovanliga nu är vardagsmat.
– Det är framför allt så att det blir mer skador på fler organ, att man är mer slagen, mer stucken, säger han till Ekot.
Felipe Estrada är forskningschef på Brottsförebyggande rådet. Han, liksom Brå, har länge hävdat att våldsbrottsligheten inte har ökat sedan 1990-talet. I Ekots inslag framhärdar han i denna uppfattning:
– Tittar man då på de frågeundersökningar där allmänheten får berätta om sin utsatthet till exempel för våld som är så pass grovt att man behövde uppsöka vård, så ser det sedan 1990 ganska oförändrat ut, säger han.
Igår presenterade Brå en ny nationell trygghetsundersökning. Återigen fick vi veta att svenska folket upplever sig tryggare, även om antalet anmälda brott totalt sett ökar och personalen på Sahlgrenska ser fler knivhugg årligen. Hur hänger det ihop?
En tanke som genast infinner sig är förstås att de grova våldsbrotten stannar inom vissa grupper och därför inte påverkar det stora flertalets trygghetskänsla. Merparten av oss är inte i närheten när brott begås – allra minst våldsbrott. Att ”dom”, det vill säga brottslingarna, sticker ned varandra med allt större precision och frenesi påverkar inte vår upplevelse av vardagen.
Visst. De malmöiter som blev vittnen till en gängrelaterad dödsskjutning i helgen upplever sannolikt världen som mindre trygg idag, även om de inte kan kallas brottsoffer i ordets strikta bemärkelse.
Offret själv, 26-åringen som sköts av medlemmar i ett rivaliserande gäng, är död och faller snart nog i glömska. Hans öde lär inte påverka statistiken över folks trygghetskänsla nämnvärt i nästa Brå-undersökning heller. Vi kan ”tryggt” stanna bakom de skygglappar som Brå kallar ”upplevd trygghet”.
Att människor analyserar tillvaron utifrån egna erfarenheter är inget konstigt. Men att Brå så ofta lutar sig mot just detta mått är märkligt. Om Sahlgrenska och Södersjukhuset ser allt fler svårt misshandlade är det en konkret fingervisning om ökad otrygghet. Må så vara att den inte slår brett mot hela befolkningen. Men att våldet mestadels drabbar andra våldsverkare ger oss inte rätt att blunda för det.
Om vi bara lyssnar efter de skötsammas upplevda trygghet – trots att mycket talar för motsatt utveckling – så sänder vi samtidigt en signal om att våldsutövarna gärna får ta kål på varandra, så länge ingen ”snäll” drabbas. Det är cyniskt och dessutom ett farligt vägval. Lämnar vi det grova våldet i sin egen djungel kommer det att bre ut sig.
Lars Ohly sade nyligen att han inte tycker att oppositionen måste blir enig på alla sakområden före valet. Uttalandet gör det än mer angeläget att kräva besked om kriminalpolitiken, där den rödgröna splittringen är stor.
Regeringen har gjort ett antal välkomna förstärkningar när det gäller grov och organiserad brottslighet, och mer är på väg. Hur stor del av ansträngningarna försvinner vid ett maktskifte?
