Småsvampigt, smakfattigt och skorplöst. Så spännande är bästa brödet i butiken. Jag köper det varje vecka efter att ha kastat fåfängt förhoppningsfulla blickar över hyllan. Visst skulle man kunna ge sig av till ett ställe där det bakas riktigt bröd, som Rivalbageriet på Södermalm, men sådana expeditioner har jag varken tid eller ork till.
Butikshyllan erbjuder i en mening imponerande valfrihet. Det finns en uppsjö brödsorter där allt fler har smått bisarra namn av typen ”Herrejistanes” och ”Toppen”, men tyvärr är alla sämre än familjens favorit: den som är minst kass i klassen.
Man behöver inte åka längre än till Oslo för att hitta utmärkt bröd i alldeles vanliga affärer: Det är möjligt att det finns någon mysko tillsats även i dessa kneipp och birkebeiner, men konsistens och arom är av annan kaliber. Och så den knapriga skorpan...
Vilken är skillnaden? Anser norska livsmedelshandlare i motsats till svenska att det är omoraliskt att erbjuda sina kunder något annat än det mest hälsosamma och genuina? Att döma av de bågnande boxarna med frusen pizza och bergen med colabackar är det inte riktigt så det ligger till.
Det handlar inte om industrin utan om konsumenterna. Där de flesta svenska brödköpare har resignerat och accepterat skumgummilimpa i plastpåse, har norska konsumenter hållit emot. Man äter mycket matbröd, både föräldrar och barn får ofta smörgås till lunch, och man vill ha tuggmotstånd och smak som kompletterar spekeskinkan och brunosten.
Vi blir vad vi äter. Företag gör vad vi köper. Idag är det tyvärr rätt komplicerat att främja bättre bröd genom att välja kvalitet och betala extra för det, eftersom kvalitetsbrödet helt enkelt saknas på så många brödhyllor. Men om vi har starka åsikter kan vi i alla fall säga till i butiken om att vi vill ha annat sortiment, eller ge av oss av till något av de allt fler småföretag som erbjuder äkta vara.
Somliga känner inte tillräckligt starkt för att engagera sig till den grad. Jag själv, till exempel. Men jag uppskattar att andra gör det, och jag läser med glädje min SvD-kollega Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken (Ordfront, 2007) där han svingar gisslet över mjölbehandlingsmedel, industrijäst och höghastighetsmixrar. Om han blir framgångsrik i sin kamp för bättre råvaror, färre tillsatser och mer engagerat hantverk kommer många att kunna dra fördel därav – och det inte bara på brödfronten. Den hemlige kockens fiende No 1 vill ha bättre kött också. Och grönsaker. Och frukt. För att nu inte tala om glassen. Alltsammans lovvärt.
Samtidigt är det inte rimligt att sätta bovstämpel på livsmedelsindustrin och de stora kedjorna. Utan dem skulle matpriserna vara mycket högre, och man får respektera att många människor sätter större värde på en Mallorcaresa, en gräsklippare eller ett årskort på gymet än på att äpplena är svenska eller att sylten är utan förtjockningsmedel.
Vad man kan begära är att företagen inte lämnar vilseledande information, och att de håller sig till vad Livsmedelsverket tillåter. Sedan får valet mellan naturmaterial och syntet, kvalitet och kvantitet, vara resandes ensak. Marknadsekonomin har segrat, och nu är frågan vilken marknadsekonomi vi ska ha. Här väljer vi var och en olika utifrån smak, vanor och köpkraft, men det är sannerligen inte mindre marknadsekonomiskt att främja det gedigna än att finna sig i det utslätade.
