Dagblad | Nästa Europa
Egentligen är det fantastiskt; för bara 15 år sedan firades ännu oktoberrevolutionen i Sovjetunionen och i Östtyskland härskade kamrat Honecker bakom muren med hjälp av stasi. Det var onaturliga statsbildningar, byggda på våld och förtryck, som mycket få saknade när de upplöstes. Dagens unga väljare må sakna relation till dem, men de är centrala för förståelsen av Europaintegrationens hur och varför.
Nästa Europa byggs inte i ett historiskt tomrum, utan på grunderna från det andra världskriget och det framgångsrika kalla kriget. Mot den västliga demokratiska gemenskapen stod, sedan fascism och nazism hade besegrats, kommunistdiktaturerna. De föll för att de i längden inte kunde stå emot marknadsekonomins fredsframtvingande och välståndsbildande krafter.
Efterkrigsunionen i västra Europa blev nationalstaternas verktyg för att klara de politiska problem som den franske 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat hade sammanfattat i en elegant one-liner: Om inte varor korsar gränserna,
kommer soldater att göra det. I planekonomierna i öst korsade mycket riktigt fler soldater än varor gränserna, medan de forna krigsmotståndarna i väst började integrera politiskt beslutsfattande, investeringar och handel fram till enhetsakten 1986.
Frihandelsgemenskapen tog under 90-talet ett kvalitativt språng med ett utvidgat samarbete, Maastrichtepoken. Nu tas ett nytt steg; den ekonomisk-monetära unionen med ECB, stabilitetspakt och euro kompletteras med ett konstitutionellt fördrag som förtydligar och illuminerar beslutsfattandet. Sedan kan vi bli fler, 450 miljoner.
Nästa Europa är resultatet inte av diktat uppifrån, som EU-kritikerna hävdar, utan av en process. Den har pågått i ett halvsekel och den mödosamt utstakade vägen har kantats av brustna illusioner och visioner. Delresultatet så här i halvtid har föga gemensamt med de unioner som bröt samman.
Snarare är det så att regional expansion pågår även i andra världsdelar, där globaliseringen av ekonomin får forna fiender att bilda allianser
(Nafta, Mercosur, Asean, Nepad). Övernationella ordningar växer fram därför att nationsgränser inte längre uttrycker ekonomiskt optimala områden. Varor och tjänster vill bli spridda.
Ekonomhistorikern Björn Hettne beskriver i boken Från Pax Romana till Pax Americana - Europa och världsordningen den pågående integrationen som Europas ”andra chans”. Det är ett uttryck hämtat från den tyske sociologen Jürgen Habermas som menar att den koloniala epokens maktutövning har ersatts av en icke-imperialistisk samverkan mellan olika kulturer, interdependens.
Under den ”westfaliska” perioden, från fredens år 1648 till det gångna seklets slut, ersattes imperier, stadsstater och vandrande folk av nationalstatsbildningar. Den demokratiska välfärdsstaten som tar hand om sina medborgare från vaggan till graven är nationalstatsprojektets ”högsta (och sista?) form”, enligt Hettne. Den nya ”postwestfaliska” era vi är på väg in i söker andra organisatoriska lösningar på samhällsproblemen än nationalstatens begränsande.
Det handlar inte bara om gränsöverskridanden för att lösa t ex miljöproblem. En nog så stark drivkraft är att medborgarna med stigande välstånd vill leva rörligare och mångfaldigare liv, varför trygghetssystemen också måste bli mer flexibla.
Men utvecklingen bör inte idylliseras, all omvandling har ett pris. Den fria marknadens ordning skapar ett förändringstryck mot föråldrade strukturer, men möts kontinuerligt av nya sociala och politiska regleringar, ”inbäddning” som ekonomhistorikern Karl Polanyi kallade spänningsförhållandet.
Europaintegrationen handlar inte bara om materiella nyordningar. Begrepp som stamkänsla och folksjäl kanske snart kan lämnas på den tyska romantikens soptipp. Men mentalt återstår sannolikt ännu en del att göra innan vi alla känner oss som den feniciska kungadottern Europas ättlingar med Zeus, innan den norra tundrans folk känner sig förenade med turkar och de södra medelhavsfolken. Finns det några européer i egentlig mening, utöver Carl Bildt?
I väntan på att de
transnationella människorna ska bli fler, och blodoch jordmystikerna färre, övergår ett halvt sekels rekonstruktion av Europa i konsolidering och konvergens. Motkrafterna är ännu starka, bakslag i form av politisk extremism och blockeringar från organiserade intressen lär inträffa, som under tidigare reformepoker. Men gemenskapen växer.
