Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, ska lämna sitt ämbete till årsskiftet men har redan börjat ta ut svängarna. Han står för cover storyn i majnumret av Prospect, där han levererar en straffpredikan över tillvarons förtingligande och penningens makt. (Att jag skulle beklaga mig över att han skriver om politik istället för religion vore lika förutsägbart som att han gör det, så den saken lämnar vi därhän.)

Artikeln ”From Faust to Frankenstein” tar avstamp i nya böcker av filosofen Michael Sandels respektive Edward & Robert Skidelsky (den senare pappa inte bara till Edward utan också till en väldig biografi över John Maynard Keynes).

Perspektivet är stilenligt dystert: Överenskommelsen med kapitalismen har kollapsat. Den skulle skapa så mycket välstånd att vi en dag kunde ta farväl av den för att fortsätta leva i trygg bekvämlighet och ägna oss åt högre ting än produktion och konsumtion. Men kapitalismen ”har ingen spontan benägenhet att utvecklas till något ädlare”, citerar biskopen Skidelskys. I stället envisas den med att ta fram nya erbjudanden, lockar människor att jämföra ägodelar och får dem att trava på i sina ekorrhjul. Idén om det goda livet får stryk av idén om att ackumulera kapital. Mest pengar när man dör vinner!

Williams/Skidelsky har en poäng i att det offentliga samtalet har blivit alltför endimensionellt och måttenheten pengar alltför flitigt utnyttjad. Allt från kulturprojekt till humanistisk bildning och landskapsvård motiveras numera med sina bidrag till tillväxten, och det är inget att bejaka. Dels blir bevisföringen ofta konstlad eller direkt genant, dels reducerar den mål till medel. Att klassikerna finns i översättning och att man kan höra fågelsång under sin skogspromenad är värdefullt även om det inte registreras i nationalräkenskaperna.

Mot den romantiska kritiken av kapitalismen finns däremot mycket att invända. Det stämmer att vardagen i de moderna marknadsekonomierna inte lever upp till den unge Karl Marx krav på att någon annan ska ta hand om produktionen så att medborgarna blir fria att använda tiden till fiske, jakt och kritik, men vilken samhällstyp har gjort det bättre?

Kapitalismen producerar en hel del andefattigt slit-och-släng, men den ger också upphov till resurserna som krävs för god materiell standard och tillgång till utbildning, fritid och sjukvård. Kapitalismen kanaliserar mänsklig energi in i konstruktivt entreprenörskap, som inte bara ger upphov till nya varor och tjänster utan också till chanser för andra att få jobb och försörja en familj. Letar man bara efter det torftiga, blir det mest torftigheter man hittar. Ser man till helheten, blir bilden en annan.

Materiellt välstånd och mänsklig värdighet är inte samma sak, men det gör inte välståndet till värdighetens motsats. Hur många av alla som tar steget in i den globala medelklassen tycker att kylskåp, motorcykel och luftkonditionering krymper dem som människor? Och hur många som bor i redan utvecklade länder har faktiskt samlandet av pengar och prylar som främsta mål här i livet? Visst finns det girigbukar, nu som förr, men hur högt står de i kurs?

Skidelskys bok heter How Much is Enough? För min del är Williams kverulantiska sammanfattning fullt tillräcklig.

Sandels är något betydligt intressantare på spåren. Hans What Money Can’t Buy handlar inte om att det är förfärligt med marknadsekonomi utan om var marknadens principer bör tillämpas.

Vi har fått uppleva en välkommen återkomst av marknadsekonomi och företagsamhet till sektorer som invaderats av politiken. (Och en ny egenmakt i form av kundval av till exempel svensk modell.) Men vi ser också marknadstänkande slå igenom på livsfält som traditionellt har ansetts olämpliga för prissättning och handel. Det får Sandels att ställa svåra och angelägna frågor: Är det bra att man får sälja sitt blod eller sina organ? Att man kan bli surrogatmamma mot betalning? Bör det vara tillåtet för den som grips för brott att köpa plats i en snyggare cell? Vad betyder det att företag får namnge arenor och idrottslag mot betalning? Vad händer när staten använder säkerhetsföretag i stället för soldater och de privata säkerhetsvakterna blir fler än poliserna?

Marknadslogikens expansion ökar pengarnas betydelse relativt andra ”valutor”, och det kan leda till att sektorer som varken har varit statliga eller kommersiella förlorar en del av sin självständiga karaktär. Färre värdesystem gör sig gällande. Tillvaron blir mer likriktad.

Den kan också bli mer effektiv, och ibland kommer det värdet att vara starkast. Men effektivitet är inte allt. För ett gott samhälle krävs även kunskap, skönhet, pliktkänsla, lojalitet och likhet inför lagen. Hur ska den mångfalden skyddas? Vilket ansvar har vi som enskilda? Var bör politiken gripa in? De frågorna ska inte avfärdas som frihetsfientlig vänster och de behöver borgerliga svar.