I Sverige, liksom i stora delar av den övriga världen, är det en etablerad sanning att jorden håller på att genomgå en uppvärmning som resultat av utsläpp av växthusgaser. I stort sett varje svensk politiker och samhällsdebattör är övertygad om detta; i skolorna får vi lära oss om den problematiska växthuseffekten och uppmuntras att agera politiskt mot den. Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.

Uppfattningen att den globala uppvärmningen i huvudsak orsakas av människan baseras till stor del på forskning från geologen Michael Mann och hans kollegor. Åtminstone i den allmänna debatten, bland politiker och opinionsbildare. Mann och hans kollegor producerade nämligen en mycket anslående kurva över jordens temperatur som visade att temperaturen har varit jämn under cirka 900 år, men ökade dramatiskt när växthusgaser började släppas
ut. Inte minst utgår FN:s klimatpanel ifrån att denna, och andra liknande, modeller stämmer. Om dessa modeller visade sig vara felaktiga skulle till exempel argumenten för Kyoto-avtalet undermineras kraftigt. Även om man kanske inte får höra det i den svenska samhällsdebatten är detta precis vad som har hänt i den vetenskapliga debatten.

Harvardforskarna Willie Soon och Sallie Baliunas påpekade för två år sedan att de modeller som visade att vår planets temperatur var mycket jämn under lång tid helt enkelt är orimliga. Ett tydligt exempel på detta är att jorden under medeltiden upplevde en varm period, som varade mellan cirka år 800-1400.
Under denna period odlades vindruvor i Skåne, samtidigt som vikingarna hittade stora gräsbevuxna marker vid Islands och Grönlands kuster. Därefter kom vad som kallas ”den lilla istiden” och som varade mellan cirka år 1600-1850. Hur kan modeller som inte påvisar dessa historiska händelser vara korrekta?
Därefter påvisade den kanadensiska statistikexperten Steven
McIntyre och ekonomprofessorn Ross McKitrick att de vetenskapliga beräkningar och modelleringar som legat bakom Manns modell var så fulla av felaktigheter och manipulationer att de inte kunde klassas som vetenskapliga. McIntyre och McKitrick menar att också andra liknande modeller baserar sina resultat på felaktiga vetenskapliga beräkningar.
Den tyske klimatforskaren Hans von Storch kom fram till liknande slutsatser. Den svenske meteorologen och naturgeografen Anders Moberg och hans kollegor har påvisat att naturliga temperaturvariationer kraftigt underskattas i debatten om den globala uppvärmningen.

Den vetenskapliga kritiken kommer från många håll. De siffror vi ständigt hör, som sägs visa hur mycket jordens temperatur kommer att öka om si eller så många år, baseras vanligtvis på beräkningar som utgår ifrån att Manns modell (och liknande modeller) stämmer. En stor del av den ”vetenskap” som används för att varna oss om den globala uppvärmningen måste i dag allvarligt ifrågasättas. Att jordens
temperatur ökar kan mycket väl vara en del av en naturlig temperaturcykel, där temperaturen går mot en mera normal nivå efter den lilla istiden.

Nima Sanandaji är antagen till doktorandstudier i biokemi vid Cambridge University. Han är vd i det opinionsbildande företaget Captus och redaktör för Captus tidning.