Den nye S-ledaren Stefan Löfven har haft några lyckade dagar. Den svårt fraktionsskadade socialdemokratin förefaller stå enad bakom hans person. Än mer anmärkningsvärt är att Löfven hälsas med uppriktig värme av såväl finansminister Anders Borg som av näringsminister Annie Lööf. Även på denna ledarsida har synen på Löfven hittills varit övervägande positiv.

I någon mån handlar det naturligtvis om kontraster. I de blindas rike är den enögde kung, och erfarenheterna från den Sahlinska/Juholtska eran stärker ytterligare bilden av Stefan Löfven som stark och stabil. Men väljare utanför vänstern har även andra skäl att lita på honom. 2009 års krisavtal, som möjliggjorde sänkt arbetstid och lön, räddade tusentals industrijobb. Där visade fackföreningsmannen Löfven stort mod, trots bitande kritik från andra fackförbund och från vänstern i stort.

Men efter en helg av hyllningar är det nu måndag på jobbet för Stefan Löfven. Det reser frågan om vilken politik han kommer att driva som statsministerkandidat. Alliansens raison d’etre var länge jobbskatteavdraget, vilket dessutom kunde återanvändas årligen så länge regeringspartierna hade majoritet i riksdagen. Socialdemokraterna har inte haft någon motsvarande medelklasstillvänd valvinnare sedan Pär Nuder trollade fram förslaget om maxtaxa i barnomsorgen kort före valet 1998. 2002 var partiet i praktiken obeväpnat, men vann ändå tack vare det höga förtroendet för Göran Persson – och M-ledaren Bo Lundgrens strategiska missar. I valrörelserna 2006 och 2010 hade S inte ens det.

Stefan Löfvens utmaning är nu dels att hitta en stig tillbaka till mittenväljarnas värld, dels att få partiet att följa den. Minns att även maxtaxan bespottades internt av socialdemokrater som tyckte att den var politik för de redan välbeställda. Men Persson och Nuder insåg att välfärden, för att vinna acceptans, även måste omfatta dem som finansierar den. Denna läxa måste S lära sig på nytt, om partiet ska kunna komma tillbaka.

Socialdemokraternas gräsrötter lär dock intressera sig mer för höjd a-kassa än för, säg, höjt tak i föräldraförsäkringen. De bryr sig betydligt mer om villkoren på de arbetsplatser som finns än om hur dessa ska kunna bli fler. Nybyggarandan som präglade den klassiska socialdemokratin visar få tecken på att göra comeback.

Stefan Löfven har en lång och besvärlig väg framför sig till valet 2014. Han kan inte nöja sig med att, som Juholt, väcka partiets ideologiska glöd. Han måste även väcka dess vilja att regera ansvarsfullt i allmänintressets tjänst. Och det är betydligt svårare än att hålla brandtal.