Foto: Janerik Henriksson/FLT-PICA

Det är inte ovanligt att få höra att vi har ”gratis utbildning”. Detta är förstås fel – den är inte gratis utan avgiftsfri. Tyvärr bidrar det till att vi värdesätter den mindre. Ändå är det i det närmaste tabubelagt att ifrågasätta denna ordning.

Utbildningsminister Tobias Krantz kommer därför att stöta på motstånd när han nu föreslår avgifter för studenter som inte bor i ett EU/EES-land. Kritikerna oroar sig också för att Sverige kommer att förlora utländska studenter som bidrar med kompetens och mångfald till lärosätena.

Men det behöver inte alls bli resultatet. Istället ger det en möjlighet att öka antalet utbildningsplatser och ta emot fler utländska studenter. I förlängningen anas en ny svensk arbets- och kunskapsintensiv exportgren. För exempelvis Australien utgör utbildning en viktig del av landets tjänsteexport. Samtidigt har Sverige stått bredvid och skänkt bort samma produkt. Och efterfrågan är stor, inte minst bland en växande medelklass i Indien och Kina där bristen på toppuniversitet får allt fler att söka sig utomlands. På internationella rankinglistor brukar ett par svenska lärosäten kvala in bland de hundra bästa. Genom avgifterna ökar möjligheterna att förbättra kvaliteten ytterligare.

Att den högre utbildningen prissätts, och därigenom värdesätts, bör kunna gynna såväl svenska studenter som ekonomin i stort.