Vem sade att politiskan håller på att bli torftigare? I Språkrådets gladlynta ”nyordsraket”, som presenterar en nyskapelse i svenska språket varje dag mellan ­lucia och nyår, duggar politikorden tätt. Den 18 december var dagens ord ”halvtaktsjobb”, den 19 var det ”blåkort” och nästa dag var det ”reinfeldtare”. Och nej, blåkortet är inte för reinfeldtarna vad partiboken var för perssonalisterna – eller något Carl Bildt tar fram ur portmonnän när han ska länsa bokhandels­hyllor i Tbilisi.

Blåkort är ett ”tillstånd för person utanför EU att arbeta inom EU-området”, och reinfeldtare syftar inte på ungmoderater i karriären. I alla fall inte direkt. En reinfeldtare, skriver Språknämnden, är en ”omläggning av ett partis politik som gör att det närmar sig motståndarnas politik”.

Se fram mot en förvirrande valrörelse 2010 där Mona Sahlin gör den ena reinfeldtaren efter den andra! Om hon nu inte gör en sahlinare för mycket och det blir sorti dessförinnan.

Halvtaktsjobben då? Jo, det är ”en ­arbetsträningsform där arbetstagaren inte behöver hålla samma arbetstakt som övriga anställda”.

Det är ingen slump att arbetet utgör den gemensamma nämnaren hos årets politiska nyord. Alliansregeringen rivstartade längs sin arbetslinje i fjol höst och har fortsatt i ett tempo som har haft föga med halvtaktsjobb att göra. I arbetsrätten har det varit stiltje, men annars har det varit glest mellan reinfeldtarna på området. Man kan säga mycket om sänkt inkomstskatt och stramare socialförsäkring men inte att det är att stjäla socialdemokraternas kläder.

Tvärtom har LO/SAP dömt ut snart sagt vartenda inslag i regeringens jobb­politik, medan verkligheten har ställt sig på Fredrik Reinfeldts sida. Det är fortfarande för många vuxna svenskar som går utan jobb, men under året har det remarkabla hänt att 165 000 personer lämnat bidragssystemen och börjat försörja sig själva. Om och om igen har arbetsförmedlingarna rapporterat rekordmånga lediga platser.

Regeringen genomför jobbpolitiken som den gick till val på. Trots det har många väljare valt att sverka. (Ett av Språkrådets nyord från i fjol: ”Klaga på inköpt vara som man är missnöjd med; bildat till Sverker Olofsson i tv-programmet Plus.”) Mona Sahlins parti får över 40 procent i mätningarna utan att någon i ledningen har lyft ett finger, och stödet för de borgerliga är lågt som i en reklamfilm för Glocalnet.

Arbetslinjen möter misstänksamhet, men det betyder inte att inriktningen i sak har varit fel. Däremot har budskapen blivit för ensidiga. Statsministern är som en roddare som tränat sig mycket starkare i den ena armen än den andra. Armen med ”arbete” på tröjärmen bågnar av muskler, medan armen där det står ”frihet” har fått bli spinkig och klen. Och då spelar det ingen roll hur energiska årtag man tar, båten går ändå i cirklar.

Under Perssons och Sahlins tid vid rodret förvandlades arbetarrörelsens arbetslinje till innehållslös retorik och antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade fick skjuta i höjden. Firma Reinfeldt & Borg ska ha all heder av att man satte strålkastarljuset på denna trend, tog fram motåtgärder och började vända utvecklingen. Det hade blivit ohållbart inte bara för statsfinanser och samhällsekonomi utan för allt fler människor personligen ifall politiken hade fått fortsätta längs låt gå-linjen.

Men inte ens de nymoderata kärntrupperna lever för arbete allenast. Man vill ha ett civilt liv och vara medmänniska och medborgare också. Klart att de gnuggar händerna på finansdepartementet och Konjunkturinstitutet när antalet arbetade timmar ökar och det blir klirr i kassan. Men det må också vara strävsamma medelklassare förlåtet om de önskar sig färre timmar i selen snarare än fler, och att de vill höra fler budskap än att de ska arbeta ännu mer.

Arbetet har fått sina talesmän. Under 2008 bör balansen i livet få sina, även i allianspolitiken. Vilka ministrar lyfter sig över enskilda propositioner och säger att helheten, det borgerliga projektet sammantaget, går ut på att människor ska få bästa möjliga chanser att lära sig mycket i skolan, försörja sig själva, skaffa sig en slant på kistbotten och förverkliga företagar-, utbildnings- eller andra idéer? Att det offentliga ska göra färre saker men med högre kvalitet? Att människor ska kunna leva fria och ansvarsfulla liv tillsammans efter eget huvud? Arbetslinjen är ett nödvändigt gott men den får sin fulla politiska kraft först som del av ett större sammanhang.

I morgon är det julafton – och måndag. Med hjälp av ett par semesterdagar kan man få en lång, sammanhängande ledighet tillsammans med familjen eller ­vännerna. Är det en glädjande möjlighet? Eller ett hot om produktionsbortfall? Fel svar bestraffas med fortsatt sverkande.