I går sändes landsbygdsminister Eskil Erlandssons sommarprogram i SR P1.

Erlandsson (C) är verkligen en bra ambassadör för Matlandet Sverige, regeringens vision att göra Sverige känt för god mat och en levande landsbygd.

Han talade med stor entusiasm om isterband, lingonsylt och om hur maten ska skapa tillväxt och nya jobb på i glesbygden.

Erlandsson berättade i radion att han vill bygga ett samhälle där hans son ”ska kunna springa barfota i en betad hage. Att han ska lära sig namnen på gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Att han ska veta var maten kommer ifrån.”

Det är verkligen inget fel på småländska isterband. Inte heller att veta var maten kommer ifrån.

Men som stimulansåtgärd för att få fler att leva och bo i glesbygd väger ”Matlandet Sverige” tunt. Då är handfasta saker som bättre kommunikationer och ett utbyggt bredbandsnät effektivare.

Det krävs också passion för tjänsteföretagande och mod i barm så att man inte svimmar vid tanken på gårdsförsäljning av öl och vin.

Visst finns det tecken på att mattrenden kopplar ett fastare grepp om den svenska folksjälen. Du kan snart inte öppna en tidning utan att se ett recept. Du kan knappt slå på tv:n utan att få syn på en tv-kock. Det är hemmakockar, skolkockar, mästerkockar, resande kockar, kändiskockar och elaka kockar.

Skandinaver tycks ha en omättlig aptit på mat. Och vår mattradition ökar snabbt i uppskattning världen över.

Gourmetkrogen Noma i Köpenhamn har utsetts till världens bästa restaurang tre år i rad.

Adam Dahlberg och Sverige kom i år tvåa i kock-EM, efter Norge men före Frankrike.

Husmanskosten på Aquavit har vid det här laget blivit en New York-ikon. Och Marcus Samuelssons nya projekt Red Rooster är en av de trendigaste restaurangerna på Manhattan.

Visst är det sant, det som Eskil Erlandsson påpekar. Råvarorna och den svenska husmanskosten håller hög kvalitet.

Men vägen till att bli det nya Toscana är lång.