Vi styrs av politiker som har dålig känsla för var staten ska sluta och civilsamhället börja. Statens kännetecken är enhetligheten och obligatoriet. Den tvingar oss. I det civila samhället gäller frihet under ansvar; där fattar man beslut på egen hand eller genom att komma överens. Där lever vi vårt vardagsliv och praktiserar fri- och rättigheter som näringsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Ett samhälle med för lite stat blir en anarki, ett samhälle med för mycket stat blir en kasern.
Både stat och civilsamhälle behövs, men i Sverige håller balansen på att rubbas. Makthavarna slarvar med statens grundläggande uppgifter, samtidigt som de bekymmerslöst flyttar in statens makt och tvång på områden som hör till civilsamhället. Försvaret lämnas vind för våg, rättsväsendet bemästrar inte brotten, kunskapsnivåerna sjunker i skolan. Men i stället för att sopa rent framför egen dörr skruvar den politiska sektorn upp sina anspråk på att utöva makt över medborgare och företag.

Staten är i full färd med
att förbjuda frivilliga överenskommelser om deltids- och säsongsarbete. Den gör sitt yttersta för att ta kål på hela minkfarmsnäringen. Den kräver att medborgarnas kommunikation via internet och mobiltelefoner ska övervakas; trafikdata ska lagras och hållas tillgängliga ifall staten en dag i framtiden blir intresserad. Staten har börjat fotografera och registrera alla som kör bil in till Stockholm. Den tillåter inte längre krögare att driva restaurang där gästerna får ta en cigarrett till kaffet. Den har förbjudit folkvalda landsting att förfoga över sin egendom så att det kan bildas privata akutsjukhus. Den kräver förmöghetsskatt på pengar som företagaren har kvar i företaget och inte förfogar över som privatperson.
Ledande företrädare för staten har visat sig sakna principiella betänkligheter inför cykelhjälmstvång, fettskatt, detaljstyrning av familjernas inre liv eller att ge underrättelsetjänsten fri tillgång till alla våra elektroniska brevväxlingar. När hörde man senast en regeringsföreträdare
säga att det i och för sig vore önskvärt att människor gjorde på något visst sätt, men att det ändå måste vara deras rätt att själva ta ställning och fatta beslut? Vem värnar rätten att följa sitt eget huvud?
Inte ens yttrandefriheten får vara i fred. I fjol gick Göran Persson till angrepp mot sex i medierna och då fick Jens Orback frågan om tidningar som Slitz och Café skulle förbjudas. Ministerns betryggande svar: ”Det är inte aktuellt i dagsläget.” Han hade kunnat säga: ”Skämtar du? Vi har faktiskt tryckfrihet här i landet.”

Det färskaste exemplet på statlig aktivism är förslaget om könskvotering till företagsstyrelser. Politikerna som beställt utredningen tycker att det ska finnas lika många kvinnor som män i de stora företagens styrelser, och det har de all rätt att anse och argumentera för. Men ska de tvinga fram det genom lagstiftning och hot om straff?
Privata företag hör till civilsamhället. De är ett resultat av enskilt engagemang och risktagande och frivilliga avtal med kunder, leverantörer
och medarbetare. De är sina ägares egendom och deras inre liv, strategier och ledning, ska vara ägarnas sak att fatta beslut om. Ägarna får räkna med att utstå offentlig kritik - sånt är livet i ett öppet samhälle - men det är helt fel att förbjuda dem att efter eget huvud utse styrelser. Frivilliga institutioner ska tillerkännas integritet och inte tas i anspråk för politiska projekt. Företag är lika lite som familjer till för att förverkliga politikeridéer om hur den rätta jämställdheten ser ut.

Om staten kan reglera sammansättningen av styrelser i företag, varför då inte i föreningar? Eller i trossamfund, partier och medier? Var ska politiseringen sluta?
Frågan känns olustig att ställa, för motståndet är förstrött. De borgerliga har visserligen bättre känsla för ekonomisk frihet och äganderätt. Men de har inte formulerat en övergripande kritik av politiseringen och tagit idéstrid, och centern är för ensam i försvaret av integriteten. Partierna känner väl på sig att många svenskar har rätt stor
acceptans för statliga ingrepp och tror att det blir svårt att få fart på en motreaktion. Att man så länge har försummat debatten om gränsen mellan stat och samhälle gör den inte lättare att dra i gång.
- Staten, det är du, sade GP-journalisten Britt-Marie Mattsson till Aftonbladets Johan Hakelius under ett utbyte i SVT:s Debatt i veckan. Hon ser alltså inte skillnaden mellan att vara en del av staten och att vara samhällsmedlem (och uppdragsgivare till staten). Och då talar vi om en garvad representant för - tredje statsmakten.

Den som vill starta frihetsdebatt i Sverige har en stor uppgift framför sig. Stor och betydelsefull.