ppdrag granskning igår var en pärs. Vem gråter inte när mammor och deras barn inför kamera berättar om saknaden och den hopplösa arbetslöshet som tvingar dem isär? Men, vilka slutsatser ska vi dra?
Det bästa för kvinnorna vore såklart jobb i Lettland. Men nu är det inte så. Lettland är hårt drabbat av kris och arbetslöshet. Då blir, som det sades i programmet, ”jobbet här räddningen”.
Oönskat och ledsamt, men högst mänskligt. De flesta av oss hade gjort samma sak. Det är för övrigt ganska talande att ett reportage som detta görs om just kvinnor. Polska snickarfäder har hamrat svensk spik i åratal utan reportage med motsvarande vinkel. Kanske var det Lukas Moodyssons film Mammut som inspirerade SVT?
Programmet berättar att det alltjämt, trots rut-avdraget och branschens rörelse mot ”vitt”, finns oseriösa företag med dåliga villkor och svarta löner. Här läggs otrygga förhållanden ovanpå uppoffringen att lämna familjen. Så var det förut, när alla hemtjänster var svarta. Det var inte bättre då – för någon. Snarare behöver vi mer av den utveckling som skett på senare år.
Programmet ger även intrycket att hemtjänster i allmänhet utförs av gästarbetare. Kan det stämma, med tanke på att vi har en del arbetslösa här med? Jag ringer Ulf Lindberg på tjänsteföretagens organisation Almega. De har följt hemtjänstbranschens utveckling och enligt Lindberg kommer två tredjedelar av de anställda från arbetslöshet. Visst förekommer gästarbete, men det är marginellt, säger han. Lejonparten av tjänsterna fylls från den svenska arbetsmarknaden.
Sverige har undkommit krisen hyfsat. I Europa tampas däremot många med dåliga tider.
Vår uppfattning om den fria rörligheten begränsas ofta till att det är kul att ”dra till London/Berlin/Paris” och jobba. Det är värt att påminna sig att det inte är självklart att det inte en dag kan vara vi som kommer behöva den fria rörligheten.
Den finns inte bara för nöjes skull. För en del är den ”räddningen”.
