Ett mönster framträder. Den socialdemokratiske ordföranden för kommunstyrelsen i Malmö, Ilmar Reepalu, har satt i system att skylla ifrån sig.

Det började för två år sedan med de tilltagande antisemitiska attackerna mot Malmös judar. Hur ansåg då Reepalu att staden skulle få bukt med judehatet? I en intervju i Skånska Dagbladet (27/1 2010) svarade han:

”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. Istället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”

Malmös judar var ansvariga för Israels politik, ansåg Reepalu. Judarna hade sig själv att skylla för judehatet i hans stad.

Detta uttalande möttes av vrede både i Sverige och utomlands. Reepalu skyllde på journalisten och hävdade att hans uttalanden inte hade återgetts korrekt. Skånska Dagbladet lade då ut bandinspelningen från intervjun samt fyra granskade versioner av artikelns ursprungliga manus, och det framkom att Reepalu inte hade haft något att invända mot citatet ovan (9/3 2010).

När det kriminella våldet i den stad han styrt i 17 år trappades upp med ett stort antal mord genom dödsskjutningar, framhöll Reepalu att om han hade kunnat göra något bättre så hade han gjort det (SvD 8/1 2012). Han hävdade att justitieminister Beatrice Ask ”lämnat Malmö i sticket” och demonstrerade för att regeringen och riksdagen skulle hjälpa Malmö ur våldsspiralen (Sydsvenskan 5/1 2012).

Vad gäller den långsiktiga brottsbekämpningen har polismästaren i Malmö, Ulf Sempert, påpekat att skolan är viktigare än polisen, eftersom låga eller ofullständiga betyg från grundskolan är en av de starkaste riskfaktorerna för framtida problem.

Det uttalandet framstår som en bankruttförklaring av den skolpolitik som präglat det socialdemokratiska styret i Malmö under Reepalu. Att hänvisa till att hälften av eleverna i staden pratar minst ett annat språk än svenska hemma håller inte. Inte heller håller Reepalus argument att Malmö inte får tillräckligt med resurser att satsa på skolan.

Elever med utländsk bakgrund, vars föräldrar har lägre utbildning, når sämre resultat i Malmö än motsvarande grupp i riket. En elev i Rosengård kostar dubbelt så mycket som en elev i Limhamn. Enligt Skolverket gick knappt 16 procent av eleverna i årskurs nio i Rosengårdsskolan ut med fullständiga betyg 2011, och 13 procent av eleverna saknade betyg i samtliga ämnen. Likväl är merparten av eleverna i Rosengårdsskolan födda i Sverige.

Kanske finns ändå hopp för Malmö och dess socialdemokrater. Det kommunalråd som sedan ett år tillbaka ansvarar för Malmös skolor, Katrin Stjernfeldt Jammeh, säger: ”Jag har en rätt stor dos av självkritik här. Vi har inte varit tillräckligt bra på att se att alla skolor inte håller måttet” (Sydsvenskan 15/1 2012).

Ett första steg i att ta itu med problemen i Malmö är att inte skylla på andra, våga idka självkritik och lämna föreställningen att inget kunde ha gjorts annorlunda.