Kulhålet ovan finns på Sörbäcksgatan i Malmö. Där, i ett kök, besköts två kvinnor vid åttatiden i torsdags kväll. Genom fönsterrutan syns diskbänken, skåpsluckorna, stolarna. En matta på det schackrutiga golvet. Vardagen. Polisen vet ännu inte om just det här dådet kan kopplas samman med de skott som förefaller ha avfyrats av ett och samma vapen, men även om just det här inte hör dit är bilden talande.

Tänk dig att du är på hemväg och väntar på bussen och att du sekunden efter att ha förbannat höstens kalla vindar ligger på marken och ber din gud om att få uppleva många kalla höstar till.

Detta är vad som händer. Människor på vandring genom sin vardag beskjuts. Det är lika oacceptabelt som det är blodisande.

Debatten famlar och lider ingen brist på dumheter. I gårdagens Aftonbladet levererade Lars Ohly analysen att dåden beror på att vi nu, liksom på 90-talet, har ett ”välfärdssamhälle som inte riktigt höll ihop”. Avsaknaden av ”politik för rättvisa”, är enligt Ohly förklaringen till vad som nu sker. Det underförstådda budskapet är att regeringen har skapat denne laserman. Det hedrar sannerligen inte Lars Ohly att han inte kan låta bli dylik retorik. Men värst är Sverigedemokraterna. I samma tidning förklarar nämligen SD:s riksdagsledamot Björn Söder att det ”är lite obalans, minst sagt” och kritiserar medierna för att de rapporterar så mycket om skottdåden och så lite om när Sverigedemokrater attackeras.

Det är förvisso sant att flera medier har blundat för sådana attacker. Men nu talar vi om en galning som krypskjuter på folk. Att i det läget försöka dra martyrkortet är skamligt. Och talande.

Igår åkte integrationsminister Erik Ullenhag ner till Malmö för att informera sig om stämningen. Det är bra att regeringen åker dit för att som Ullenhag själv uttryckte det: ”genom närvaro visa att det inte är ett problem för Malmö, utan för hela Sverige”.

Det är sant. En ny laserman är självfallet ett problem för hela landet. Frågan är möjligen varför det är just integrationsministern som åker? Det vi räds nu är tanken på att en serieskytt härjar i Malmö. Varför är det inte justitieministern vi ser på plats?

Alltför snabbt blir integrationen tema för debatten. Att Malmö har integrationsproblem är förvisso sant. Och visst, kanhända bidrog dessa problem till att skyttens bägare rann över. Men ärligt talat. Vi pratar om en person som skjuter folk som väntar på bussen. Ska vi verkligen tillmäta en serieskjutande lasermans bevekelsegrunder sådan betydelse?

Nej. Dåden i Skåne förtjänar inte att behandlas som inlägg i en debatt över huvud taget. Detta är grova brott och inget annat.

Därmed inte sagt att integrationen inte ska diskuteras. Men inte med utgångspunkt i det här. Inte på ett sätt som gör lasermän till en självklar följd av integrationsproblem. Om någon är dåligt integrerad så är det gärningsmannen.

I onsdags började Malmöpolisen tala om de 10-15 sammankopplade fallen som en ”särskild händelse” – en klassificering som innebär att man kan kalla in förstärkningar från hela länet.

Utöver dessa fall finns emellertid många fler skottdåd att räkna ihop i Malmö. Ett femtiotal under året, faktiskt. Men, den övriga mängd våldsdåd som inte hänger ihop kallas aldrig ”särskild” och innebär inte förstärkningar. Det antyder en normalisering som inte borde få äga rum. Malmös invånare beskjuts. Alla skott som ekar i natten ska bekämpas.