Ett antal recensenter av F-ordet – mot en ny feminism (Alfabeta 2008) ojar sig över att debatten uteblev. Ja, alltså när några av antologins medförfattare, däribland jag, satt uppradade på scen under Bokmässan i Göteborg för att kommentera varandras bidrag och redogöra för huvuddragen i våra egna texter.

Det är en rätt märklig kritik, kan man tycka. Kan det vara så att missnöjet över de praktiska arrangemangen kring boklanseringen handlar om något annat? Som bokens innehåll?

Är det i så fall samma irritation som döljer sig bakom kritiken mot det layoutmässiga greppet att låta antologins redaktör Petra Östergren inleda varje kapitel med en kort presentation av författaren och dennes text?

Argast är Expressens Isobel Hadley-Kamptz (4/10). Hon väljer att tolka Östergrens textsnuttar som tecken på oförmåga att förstå att läsarna själva begriper vad som är intressant. Till skillnad från SvD:s Lena Andersson. Hon menar att de korta presentationerna är ett lyckat grepp som förhindrar spretighet (1/10).

Feminister på vänsterkanten har dömt ut F-ordets texter som liberala. Medan liberala feminister inte verkar vilja befatta sig med boken över huvud taget. Själv menar jag att kvinnosaken har allt att vinna på att såväl det röda som det ljusblå feministetablissemanget tar av sina ideologiska skygglappar. Först då inbillar jag mig att vi kan ha en chans att uppnå verklig frihet och jämlikhet för alla. Strunt samma hur det går med broderskapet.

Visst retar och provocerar Maria Rankkas tes om att alla kvinnor borde ha möjlighet att skaffa ett fuck off-kapital. Särskilt svårsmält är budskapet för kvinnor som fortfarande famlar i tron på att bästa garantin för jämställdhet och oberoende är en röst på vänstern. Förlåt en ofin fråga, men hur mycket egna pengar har egentligen offentligt anställda kvinnor med aldrig så mycket utbyggd barnomsorg hittills lyckats att lägga undan?

Ideologiskt betingat kvinnoförakt är inte mindre unket än ideologiskt betingat mansförakt.

Så varför har många kvinnor så svårt att seriöst ta till sig vad Anna Svensson skriver om att ha blivit våldtagen både som barn och vuxen? Hon är frustrerad över att systrar vill reducera henne till ett offer istället för att respektera henne som den överlevare hon är. Svenssons inlägg i våldtäktsdebatten borde fungera som en ögonöppnare inte bara för dem som använder liberal som skällsord, utan för lagstiftare och allehanda självutnämnda experter.

Våra lagstiftare är annars jätteduktiga på att lyssna av vad kvinnorörelsen, RFSL och andra mer eller mindre högröstade lobbygrupper säger. Men hur meningsfullt är det för politiker att modernisera lagstiftningen enligt nya värderingar när vi har ett rättssystem där juridiskt oskolade så kallade vanliga människor kan få utlopp för sina fördomar i domstolarna, och rösta ner juristdomaren både när det gäller skuldfrågan och påföljden?

I F-ordet skriver jag om just den saken. Ingen vore gladare än jag om kvinnorörelsen ville stanna upp och fundera över vad det betyder för kvinnosaken att nämndemannasystemet är en så svag länk i vårt rättssystem.