Det värsta med ungdomsförbundens bidragsfusk är kanske inte oegentligheterna i sig, utan de fortsatt flata reaktionerna från många i ansvarig position. Det säger åtskilligt om att myglet har varit en normalitet under lång tid.
Både Ung vänster och SSU polisanmäldes i våras av Ungdomsstyrelsen, men Ung vänster har länge vidhållit att alla inlämnade uppgifter till ungdomsstyrelsen stämmer. Först skyllde de på datorhaveri och först i dagarna, med kniven mot strupen, har Ung vänster erkänt ”slarv”. Ett slarv som har ökat medlemstalen fem till sju gånger.
När jag frågar förbundssekreteraren, Clara Norberg Averbo, kan eller vill hon fortfarande inte uppge hur många medlemmar Ung vänster har: ”eftersom vi inte begärt in och genomför sammanräkning av distriktens siffror än (vi brukar av praktiska skäl göra det samtidigt som vi arbetar med bidragsansökningar).”
Hon visar tydligt att hon inte inser allvaret.
Norberg Averbo understryker att det inte finns något centralt medlemsregister.
Det betyder att det blir
svårare för revisorerna att granska att medlemsantalet stämmer. Kontrollen måste nämligen utföras av auktoriserade revisorer eftersom de politiska ungdomsförbunden är skyddade från granskning av medlemsförteckningarna enligt grundlagens skydd för åsiktsfrihet.
SSU har handlat betydligt mer resolut och reviderat ner sina medlemssiffror med en tredjedel. Kongressen beslutade också enhälligt i fredags att införa centrala register. Men observera att SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi tvingades lämna sin post för att han använt pengar fel internt - inte för att han har varit den högst ansvarige när felaktiga bidragsansökningar har skickats in för att kassera in miljoner skattekronor. På SSU-kongressen riktades heller ingen formell kritik mot förbundsledningen för medlemsmyglet, utan det fanns bara en anmälan mot mediehanteringen av skandalen.

Under årens lopp summerar det till åtskilliga miljoner kronor som organisationerna har tillskansat sig genom att lämna falska uppgifter. Det är grovt bedrägeri. Det
är inte konstigt om ledande politiker, som i stort sett alla har en bakgrund i ungdomsförbunden, inte önskar rota i saken. I Norge dömdes tre personer i Arbeiderpartiets ungdomsförbund till fängelse när en liknande skandal uppdagades i mitten av 1990-talet. I samma veva var Liberala ungdomsförbundet i Sverige i blåsväder.
Trots medvetenheten om att insynsskyddade medlemsbaserade bidragssystem uppmuntrar till fusk har det fått leva vidare. Inte minst Leif Linde borde ha känt till lockelserna efter att ha varit både förbundssekreterare i SSU och partisekreterare i sap. Men det var tvärtom under hans tid som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen som reglerna mjukades upp ytterligare. Det krävs inte längre att man betalar en avgift för att räknas som medlem, utan det räcker med en aktiv handling som exempelvis att underteckna en ansökan om medlemskap.
Detta har utnyttjats - personer har blivit medlemmar i SSU genom att signera en protestlista mot svält.

Skärpning av systemet, tack. Inte främst för att
visa att folkrörelserna saknar folk, utan för att vi inte vill ha plantskolor där blivande statsråd, budgetförhandlare och generaldirektörer drillas i fusk.
Det är hög tid att de makthavare som känner till systemets kryphål och vindlingar inifrån tar sitt moraliska ansvar och ser till att deras efterträdare tidigt får lära sig att skilja mellan rätt och fel och mellan egna och andras pengar.
Det ska bli särskilt intressant att se vilka åtgärder ungdomsminister Lena Hallengren vidtar. Hon hade som förbundssekreterare fram till hösten 2002 ansvar för SSU:s bidragsansökningar. Så hon borde ha goda kunskaper om kulturen och incitamenten som gjort så många ungdomar till mer eller mindre ångerköpta bedragare.
Sofia Nerbrand är fri skribent