Enligt moderaternas partisekreterare Per Schlingmann är det ”ett problem” för jämställdheten att män med barn under sju i hög grad jobbar heltid. Därför vill han undersöka möjligheten att skapa incitament för män att gå ner i arbetstid. Den moderata partiledningen tänker sig att den jämställdhetsbonus som träder i kraft den 1 juli, och som ger skatterabatt till de par som delar föräldraledigheten lika, ska utvidgas.

Det finns flera argument mot detta.

För det första ska inte politiker gå in och detaljstyra hur familjer fördelar hushållsuppgifterna. Medborgarna är fullt kapabla att själva avgöra vad som är bäst för dem. Det är inte många år sedan man kunde höra moderata företrädare fnysa om ”social ingenjörskonst”. Den tiden tycks vara förbi, men det hindrar inte att man borde ta avstånd från tendenser i den riktningen.

Kristdemokraternas Göran Hägglund framstår allt mer som den minister som tydligast värnar familjens rätt att stå fri från klåfingriga politiker. Men det ska inte anses vara en unikt kristdemokratisk ståndpunkt att vara emot social ingenjörskonst. Det är en tanke stor nog att rymma hela borgerligheten.

För det andra är det inte männens sysselsättningsgrad som är problemet. Det är kvinnornas. Under socialdemokraternas långa maktinnehav har kvinnor tvingats in i deltidsjobb i offentlig sektor, och det är också i den sektorn det stora jämställdhetsslaget kommer att stå den dag någon modig politiker väljer att ta strid mot vår tids stora kvinnofälla. Skulle moderata företrädare dock plötsligt börja förespråka incitament för att få män att jobba mindre vore det ett hån både mot kvinnors önskan att få delta fullt ut i arbetslivet och mot arbetslinjen.

För det tredje betalar medborgarna de orimligt höga skatterna med imponerande jämnmod därför att de förväntar sig en grund- läggande service anpassad efter deras behov, och inte för att bli uppläxade av någon jämställdhetspolis som under- känner deras familjeupplägg. Inte heller betalar man skatt för att trendkänsliga politiska partier ska kunna vinna poäng i marginella debatter.

För det fjärde är jämställdhet intill sista millimetern sällan uppnåelig om den ens är önskvärd. Därför brukar man nöja sig med en procentuell fördelning omkring 60/40. Det vore bra om det rådde 50/50, tänker man, men 60/40 kan duga. Enligt den moderata partisekreteraren är det i vab-uttaget ”jämställdheten kommer till sin spets”. Det är där det prövas om män och kvinnor egentligen lever jämställt. Så hur katastrofalt är då läget?

Kvinnor tar ut 64 procent av den till- fälliga föräldraförsäkringen, enligt Försäkringskassan. Fyra procentenheter skiljer alltså från det läge när vi kan betrakta vab-uttaget som hyggligt jämnt fördelat. Är det för dessa ynka fyra procentenheter moderaterna vill införa nya lagar och regler, läxa upp hederliga familjer, spendera dyra skattekronor och till på köpet överge arbetslinjen?