I den nya och mycket obehagliga tyska romanen Corpus Delicti: Ein Prozess (Schöffling & Co) skildrar författaren Juli Zeh en auktoritär stat som kräver av sina medborgare att de undviker allt som kan skada välbefinnande och lycka. Berättelsen för tankarna till Aldous Huxleys beskrivning av lyckan som den sista saknade komponenten i det totalitära projektet. Som en konsekvens, menade han, skulle jakten på lyckan kunna betraktas som den nya tidens Manhattanprojekt.
Flera decennier efter Huxley gör psykologen Martin Seligman precis samma ordval när han som ordförande i det amerikanska psykologförbundet 1998 lanserar den så kallade positiva psykologin. Seligman påstår att sökandet efter lyckan är samtidens Manhattanprojekt, men han tycks göra det utan ironi eller eftertanke.
Att den fixering på lyckan som idag kännetecknar vetenskaperna och vissa andra delar av samhället på sikt kommer att leda till en ordning av den typen som skildras i Juli Zehs roman är inte troligt. Men det kan ändå vara värt att hålla dessa perspektiv i tanken när man läser ur floden av nya böcker om lycka.
Många är verkligt intressanta och förmodligen angelägna i en kultur som har kommit att betrakta lidandet som någonting nästan eftersträvansvärt. Men samtidigt har mycket av denna litteratur ett kusligt förföriskt drag över sig, som påminner om en kristen framgångsteologi som utesluter dem som trots allt aldrig förmår att finna lyckan.
Två ändå mycket läsvärda nya bidrag är lustigt nog skrivna av ett par svenska tydligt borgerliga profiler: Den eviga matchen om lycka – ett idéhistoriskt referat (Natur & kultur) av idéhistorikern Johan Norberg och Status – vägen till lycka (Norstedts) av debattören Marie Söderqvist Tralau.
Som titlarna antyder angriper båda böckerna samma ämne, men ur två skilda perspektiv. Norberg argumenterar från liberalismens horisont, Söderqvist Tralau väsentligen från konservatismens. Där den förre citerar den liberala ideologen Ayn Rand, hänvisar den senare till den engelske filosofen Roger Scruton.
Därmed är det inte förvånande att författarna också når olika slutsatser om vad som framkallar mänsklig lycka och långsiktigt bär upp den.
Om man nu ska försöka skilja ut den tydligaste konflikten menar Norberg att det är i världens mest individualistiska samhällen, de som erbjuder många möjligheter att ställa sig utanför den breda gemenskapen, som människor är som nöjdast med tillvaron. Mot det kan man ställa Söderqvist Tralaus tes: Det är att knyta an till andra människor, rätta sig efter konventionen och delta i den sociala växelverkan som ibland kallas för statusjakt som skänker lycka.
Paradoxalt nog kan båda böckerna ha rätt. Problemet med den lyckoforskning som man stöder sig på är att det är svårt att veta vad den egentligen utreder.
Helt beroende av begreppsdefinitionen på lycka kan det hierarkiska Japan i en mätning vara jordens lyckorike, i en annan det decentraliserade Schweiz. Det är också därför som lyckoprojektet, när det omvandlas i fyrkantig politik, är förknippat med faror.
Vad betyder det till exempel när Torypartiets ledare David Cameron talar om att stoppa lycka i människors hjärtan? Och vad menas när Maria Wetterstrand (Newsmill 9/9) genom politiska beslut säger sig vilja öka människors upplevda lycka? Fick vi höra de konkreta svaren skulle vi förmodligen rygga inför dem.
Alltså är det klokt att varken Johan Norberg eller Marie Söderqvist Tralau erbjuder politik. Lyckoforskningen tjänar oss bättre som grund för en långsam förändring av dagens eländeskultur.
