Tanken att kvinnor genom positiv särbehandling ska få företräde till mansdominerade höga befattningar i svenskt samhällsliv har vunnit stort gehör. Priset för denna märkliga idé betalas av tusentals välmeriterade unga kvinnor som diskrimineras uteslutande på grund av sitt kön och som förhindras att komma in på högskoleutbildningar, trots att de är lika meriterade som de män som antas.

Dessa unga kvinnors enda brott är att de har velat skaffa sig utbildning inom områden där högskolorna anser att det inte ska finnas fler kvinnor.

Stiftelsen Centrum för rättvisa har kartlagt utfallet i den systematiska könsdiskriminering som huvud­delen av de svenska högskolorna ägnar sig åt. Under de senaste tre åren kan det konstateras över 7 900 fall av könsdiskriminering på Sveriges högskolor i samband med antagningar. Av dessa fall handlar nästan 95 procent (cirka 7 400 fall) om att kvinnor har nekats plats enbart på grund av sitt kön.

Orsaken är att högskolorna ger ­företräde åt sökande av underrepresenterat kön. Numera är det olagligt för högskolor att idka positiv sär­behandling genom kvoteringar. I ­stället väljer skolorna att på andra sätt gynna sökanden som tillhör det underrepresenterade könet i utbildningen. Med ­underrepresenterat kön avses färre än hälften av de antagna. På många högskolor används metoden att så fort andelen antagna av ett visst kön går över 50 procent, antas automatiskt sökande från det andra könet.

Eftersom fler kvinnor än män söker till högskolan och kvinnor generellt har bättre gymnasiebetyg än män, är det mest kvinnor som drabbas. På läkarprogrammen i Göteborgs och Linköpings universitet och på Karolinska institutet förekommer det närmare 4 100 fall av könsdiskriminering från hösten 2006 till ­hösten 2008. Samtliga diskriminerade är kvinnor.

I Sverige har diskussionen om positiv särbehandling på basis av kön utgått från avsikten att ge kvinnor företräde till höga poster i politiken, i offentliga verk och myndigheter, i akademin och i näringslivet.

Den förment förtryckta grupp som ska gynnas av ett sådant system har handlat om något tusental mycket högutbildade och redan högavlönade kvinnor i vårt land. De så kallade Thamprofessurerna, där kvinnliga sökanden med tillräckliga kvalifikationer gavs företräde till vissa tjänster, rörde sig om totalt 30 befattningar.

Inom forskningen kring positiv särbehandling finns det ett välkänt och återkommande mönster: Hos de grupper som åtnjuter positiv särbehandling, kommer fördelarna att gå till de redan mer lyckligt lottade medlemmarna av gruppen.

I den svenska modellen ser vi inte bara att de redan mer lyckligt lottade kvinnorna gynnas, utan också ett avsiktligt missgynnande av unga kvinnor som inte har kommit upp i samhällsstegen.

Till dem, duktiga och studiemotiverade tjejer i gymnasiet, säger systemet med positiv särbehandlig på grund av kön, att det inte är värt att de anstränger sig, får höga betyg och goda resultat. Ty de kommer att avsiktligen diskrimineras om de inte begriper bättre än att söka sig till utbildningar där högskolan inte tycker att det ska finnas fler av deras sort.