I går, vid ett besök hos LO-facket Seko i Sundbyberg, förtydligade Håkan Juholt sig återigen rörande sitt utspel i lördags där han föreföll hota med att hoppa av pensionsöverenskommelsen med de borgerliga partierna.

– Vi är inte i närheten av att överväga att riva upp pensionsreformen, var Juholts nya budskap.

Det är en lättnad att höra att Juholt inte är så stridslystet lagd att han är villig att kasta alla former av pragmatism och ansvarstagande över bord för möjligheten att fajtas med alliansen. Slåss lär han få göra ändå, men lämpligen väljer han inte strider där pensionssystemets hållbarhet är insatsen.

Samtidigt som beskedet lugnar finns det anledning att oroa sig över utspelets populistiska grundton. Det är svårt att bortse ifrån att det Juholt sade i sitt tal faktiskt inte var särskilt vagt, även om missuppfattning nu verkar vara den officiella förklaringen. Inte heller när han fick förtydliga sig på pressträffen efteråt verkade planen oklar. Juholt upprepade att han ville göra en översyn tillsammans med LO, TCO och Saco och förklarade att ”Det vi gemensamt kommer fram till kommer vi att föra samtal med regeringen om”. I talet hade Juholt redan påpekat att han gärna skulle göra saken till stridsfråga i valet 2014. Backat och förklarat sig har han gjort först efteråt, när det visat sig att TCO och Saco inte ville vara Juholts spelpjäser.

Det här med att prata om pensionssystemet är ingen ny idé som Juholt kläckte när han höll sitt tal, om någon nu trodde det. Tvärtom. De borgerliga och S brukar mötas i den så kallade pensionsgruppen och diskutera frågorna. Det gjorde man både före valet 2010 – och efter. Efter valet inbjöd dock Fredrik Reinfeldt i sin regeringsdeklaration till samtal om möjligheten att höja åldersgränsen för hur länge man har rätt att behålla en anställning till 69 år. Möjligheten, alltså. Vi talar inte om höjd pensionsålder i någon tvingande bemärkelse.

Den diskussionen drog sig S ur. Man menade att diskussionen borde handla om att många inte orkar arbeta fram till 65.

Den aspekten är viktig, men det är orimligt att ställa de båda frågorna mot varandra som vore de två motstridiga tolkningar av samma problem. Det stämmer självklart att det finns grupper som måste gå i pension tidigare för att de slitits ut i förtid och den saken förtjänar definitivt vårt intresse. Men de grupperna är sannolikt inte desamma som de som kan och vill jobba längre.

Varför Juholt och S vill skapa en motsättning där bara den ena frågan får finnas på agendan framstår som märkligt. De båda frågorna är inget motsatspar. Det vore bra om fler orkade fram till 65, men det vore också bra – tex med tanke på att medellivslängden har stigit under åren – om de som vill och kan får möjlighet att arbeta längre.

Hittills har S agerat hyfsat hedersamt i frågor som rör pensionssystemet. I april förra året krävde Vänsterpartiet att pensionsöverenskommelsen skulle bli en valfråga och att de rödgröna skulle lova att riva upp den om de avgick med valsegern.

Till detta sade S blankt nej. Inte för att rörelsen inte ville ta alla chanser att tvåla till alliansregeringen, det ska vi inte tro. Men för att man kände ansvar. Det är lite oroväckande om Juholt inte har den reflexen.