Borde staten dela ut gratis heroin till tunga narkomaner? I somras diskuterades, med anledning av hur debatten förs i Danmark, just detta. En talesman för narkomanerna gillade inte förslaget (P1 Morgon 6/8). Men argumentet var inte det förväntade, det vill säga att staten inte ska uppmuntra till självdestruktivt beteende. Talesmannen såg ett annat problem. Vad skulle hända när narkomanerna hade semester och befann sig utomlands eller på sommarvistet? Hur skulle det gå då?

För välfärdsstatens barn räcker det inte med gratis heroin. Det ska vara gratis ­heroin och leverans till dörren vid de ­lagstadgade fem veckorna semester.

Mycket vill ha mer, brukar det heta. Och det stämmer inte minst när det gäller välfärdssystemen. En liknande tendens identifierar Välfärdsrådet, en forskargrupp på uppdrag av Studieförbundet ­näringsliv och samhälle, i sin rapport Svensk välfärd och globala marknader. Ju rikare vi blir, desto högre krav ställer vi på välfärds­apparaten, konstaterar ­rådet. En följdfråga blir hur vi ska kunna finansiera den ­ständigt svällande välfärdssektorn i dessa tider av globalisering, när både skatte­betalare och jobb med enkelhet flyttar ­utomlands. God tillväxt räcker inte, för rikedomen leder till högre krav. Finansieringsmodellen bakom välfärdssystemet måste anpassas, menar man.

Välfärdsrådet drar slutsatsen att utbildning, såväl inför som under yrkeslivet, i det långa loppet är helt centralt för att landet över huvud taget ska kunna hävda sig i konkurrensen. Vidare pekar man på att skatter bör hållas låga på företeelser som lätt kan fly landet, och i stället vara högre på områden som är geografiskt förankrade. Med­borgarna måste ju alltid äta och bo, som fogdar och ekonomer insett i alla tider. Problemet med att globaliseringen relativt sett tycks missgynna lågavlönade grupper vill man inte lösa på det ­socialdemokratiska sättet, med en lönenivå som slår ut lågproduktiva yrken, därför att detta ytterligare ökar påfrestningen på välfärdsstaten genom kraftigare utgifter för dem som halkat ut. Rådet applåderar i stället Alliansregeringens olika ­satsningar på riktade skattesänkningar för att få in eftersatta grupper i arbetskraften. Men man vill dessutom minska skatter på kapital och utbildning, reformer som ska få toppskiktet att inte lämna skutan.

Lägre skatter för de fattiga, och lägre ­skatter för de rika, alltså. De som får ta ­notan blir, med författarnas ord, ”medelklassen – som inte behöver några extra ­incitament för att arbeta och som har ­begränsade möjligheter att få jobb ­utomlands.”

Rapportförfattarna är dock inte ­dummare än att de ser de uppenbara ­politiska ­svårigheterna i detta. Den ­politiker som vill höja fastighetsskatt och matmoms för att lansera sänkt kapitalskatt blir inte långvarig i Sverige. Medelklassen väger tungt på valdagen.

Problemet tycks olösligt. Frågan blir då rimligen om man inte måste byta infallsvinkel i stället. ­Kanske är det ingen naturlag att välfärdsstaten till varje pris alltid måste ha samma omfattning?

Vissa saker kanske ska vara avgiftsbelagda. Som leverans till dörren. Och vissa saker kanske staten inte alls ska tillhandahålla. Som heroin. För att bara ta ett exempel.