Det vore på alla sätt förmätet att ifrågasätta vad forskare i ekonomisk historia har att säga om just den ekonomiska historien. Å andra sidan är det inte enbart utsagor av objektiva forskare som fyller de drygt 400 sidorna om LO:s historia LO 1900-talet och ett nytt millennium (Atlas) av Anders L Johansson och Lars Magnusson.

Boken gavs ut första gången för 14 år sedan, lagom till LO:s 100-årsjubileum 1998. Någon ny jubileumsskrift är det alltså inte tal om, men när LO:s omvärld förändrats så raskt som den gjort, behövs uppdateringar även av endast 14 år gamla festskrifter.

Enligt Johansson och Magnusson är nyliberalismens framfart en återkommande förklaring till LO:s försvagade ställning. Reagans och Thatchers ”maktövertagande” innebar att omvärlden rörde sig ”mot mera av liberala och nyliberala samhällsordningar”. Och visst, östblockets fall, globalisering, öppenhet och friare ekonomier med tillväxt och välstånd som följd bör absolut tillskrivas såväl nämnda personer som den liberala idétraditionen.

Å andra sidan beskriver författarna att M under 2000-talet tryggt har kunnat ”röra sig in mot mittfältet”. Visst, i retorik och begrepp har Nya moderaterna börjat använda tidigare föga borgerliga uttryck. Men man har gjort mer än så. De laddade begreppen har fått delvis ny innebörd.

Arbetslinjen är idag ett borgerligt begrepp som förstås som motsatsen till vänsterns bidragslinje. Samtidigt har alliansregeringarna sänkt skatterna med dryga 90 miljarder kronor. Ändå menar Johansson och Magnusson att Moderaterna var ”tvunget att lämna den ensidiga skattesänkarpolitiken”. Ensidig eller ej, den är i högsta grad historisk och få medborgare skulle idag beskriva det extra utrymmet de fått i och med jobbskatteavdragen som yttryck för radikal nyliberalism.

Den svenska modellen är varken i Sverige eller internationellt längre synonym med höga skatter, maktstarka arbetsmarknads-parter och en stor välfärdsstat. De som skryter upp vår ”modell” idag tar i stället fasta på skattesänkningar och en stor andel privata aktörer i en tidigare homogen välfärdssektor.

Det som i jubileumsboken ofta artbestäms som nyliberal utveckling är samhällsförändringar som S steg för steg väljer att se som en realitet att utgå från. Nu gillar man läget.

LO:s roll har förändrats. Medlemstalet sjunker, rörelsen är djupt splittrad i ödesfrågor som företag i välfärden och framtida medlemmar kräver mer än Den kollektiva kampen för att finna fackmedlemskapet lockande.

Memoararena är skrivna och LO borde resa sig på armbågarna, ta en titt ut genom fönstret och utifrån verkligheten idag fundera på vem den presumtiva medlemmen är och vad hon önskar av ett fackförbund.

Skrattar bäst som skrattar sist. LO:s medlemstal har sjunkit under lång tid och frågan är om ledningen ställer rätt fråga.