Engelska Sandie Shaw vann eurovisionsschlagerfestivalen 1967 med låten Puppet on a string. Men själv är hon allt annat än en marionett. Så här säger hon om årets final i Baku: ”Det som pågår i Azerbajdzjan gör en illamående.”

Väldigt lite av den attityden märks hos Sveriges Television som annars tillsammans med licenskollaren Radiotjänst brukar reklamera för sitt mod och oberoende. Men det är klart, som medlem i EBU är man också medarrangör för Eurovision Song Contest.

I själva verket verkar mottot vara: stör inte festen.

Under den svenska uttagningen var det tyst om det Baku som inte är schlagerglitter. Och medan Shaw mår illa nöjer sig Eva Hamilton på SVT:s festivalhemsida med meningen: ”Azerbajdzjan definierar sig själva som en demokrati, men i praktiken styrs landet i hög grad av presidentfamiljen”, samt en länk till UD:s hemsida.

När den första semifinalen gick av stapeln i tisdags hänvisade programledarna bara till information på UD.

Det är rätt ynkligt – och en missad möjlighet.

Azerbajdzjan är en dynastisk diktatur med alla dess sedvanliga kännetecken. Pressfriheten är starkt inskränkt, oppositionen hålls kort och de politiska fångarna inlåsta. Valen är inte på riktigt. Korruptionen grasserar. Personkulten likaså.

Förhoppningarna under 1990-talet att familjen Alyiev skulle slå in på en reformväg har, för att uttrycka det milt, kommit på skam, och istället har man gjort samma auktoritära politiska resa som på många andra håll i det forna Sovjetunionen.

Samtidigt gör intäkterna från gasfyndigheterna och den internationella dragkampen om dem att diktaturen lätt håller ifrån sig de krav på reformer som till exempel är centrala i EU:s östliga partnerskap med landet. Regimen sitter med trumf på hand.

Allt detta är något som i stort sett brukar passera oförmärkt i den europeiska offentligheten. Att Azerbajdzjan står som värd för finalen ger en unik möjlighet att fästa uppmärksamhet på förtrycket.

Inför schlagerfesten i Baku har intresset blossat upp och det har säkerligen rapporterats mer om förtrycket det senaste veckorna än det sammanlagt har gjorts under rätt många år.

Det nymornade intresset har dock inte gällt de tillresande schlagerartisterna. Ett undantag utgörs av Loreen som på plats i Baku mött representanter för människorättsorganisationer:

”Det här är människor som har varit med om en hel del och de ska få berätta sin historier. Det är press där och de får tala sanningar. Det blir motpolen till den fasad som visas upp.”

Jag vet inte hur det kommer att gå för Loreen i finalen på lördag (jag utgår från att hon gått vidare från semifinalen i går kväll), men att hon förmått ta steget ut ur Crystal Hall Arena för att möta verkligheten bakom fasaden gör inte min känsla för Euphoria mindre (myndigheten i Baku är däremot mindre glada).

Återstår att se resultatet när 125 miljoner tittare har sagt sitt.

Återstår också att se om all negativ pr som klanen Alyiev har utsatts för också kan bidra till göra det lite lättare för oppositionen att sjunga om demokrati.