”Underifrån istället för uppifrån, grönt istället för grått”. Begreppsparen radades upp av Maud Olofsson häromveckan inför sympatisörer i Liberala Gruppen i riksdagen. Det kan tyckas vara politiska floskler, men vilket perspektiv man anlägger spelar en avgörande roll för ens människosyn och politiska agenda. Centerledaren talade om behovet av att maktskiftet i Rosenbad följs av ett värderingsskifte i Sverige. Makten över besluten har Alliansen redan vunnit, liksom en ansenlig del av makten över dagordningen. Men det förs en ständig kamp om makten över tanken, vårt sätt att betrakta verkligheten helt enkelt.
Ett aktuellt exempel på ett viktigt val av perspektiv är Maud Olofssons konsekventa utgångspunkt att hon som näringsminister företräder skattebetalarna. Hon har med stor framgång kompletterat den bild som oftast förmedlas genom att en mikrofon riktas in under en arbetstagares nästipp för att, som nu i det bistra februari 2009, få en kommentar om hur det känns att förlora jobbet på Saab och vad regeringen måste göra åt det.
Förvisso är det relevant. Många människor av kött och blod kommer smärtsamt att mista sin lön och ett sammanhang, och det kan vara jobbigt att finna något i dess ställe. Men vi är inte enbart ”arbetstagare”; vi är även konsumenter, väljare, skattebetalare och potentiella uppdragsgivare. Som konsumenter har de flesta valt en annan bil än Saab, som väljare har vi valt en regering som tror på marknadsekonomin och som skattebetalare är vi knappast beredda att stå för hela mångmiljardnotan.
Så varför syns sällan dessa våra roller i reportagen? Varför framstår det inte som ett rimligt alternativ att fler hittar försörjning på annat sätt än genom a-kassa eller genom att söka jobb som andra skapat?
Socialdemokraterna har framgångsrikt inpräntat begreppet ”löntagare” sedan 1960, och människor – inte minst journalister – måste själva uppleva att de är något utöver att vara löntagare för att förändra sin egen självbild och föreställning om hur samhället kan vara beskaffat.
Hans Bergström har skrivit en essä som jag gång efter annan finner anledning att läsa om. I en vänbok till Åke Ortmark, Den undflyende sanningen (SNS Förlag, 2004), beskriver den tidigare chefredaktören för DN hur våra ”mentala utsikter” är avhängiga av samhällets institutioner. Om man själv får välja skola reagerar man annorlunda än om man ”tilldelas” en plats. Om staten står för hela pensionen agerar man annorlunda än om eget sparande spelar stor roll för privatekonomin i framtiden. Om ett samhälle domineras av stora företag och offentlig sektor är egenföretagande något avvikande.
Maud Olofsson lyfter fram flera strategiskt viktiga reformer för att få till stånd ett värderingsskifte i Sverige. Lagen om valfrihetssystem, en mångfald av apotek, barnomsorgspeng, fri etableringsrätt i primärvården samt hushållsnära tjänster som nu gifts ihop med ROT-avdrag kommer att förflytta makten över tanken.
Människor får nämligen bestämma mer själva. Maud Olofsson vet att utnyttja sin makt över besluten och debatten för att vinna fler för insikten att staten och storkapitalet inte alltid kan vara alla gåvors givare. Fler politiker borde göra som Centerledaren.
Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.
