Västerort i Stockholm är utsatt för en extrem inbrottsvåg just nu. 70 bostadsinbrott sker varje vecka. Det är en fördubbling jämfört med samma period under 2011 rapporterar Dagens Nyheter (16/2). Att det är oacceptabelt är uppenbart, att det måste få ett slut likaså.

I reportaget beskrivs hur de unga multikriminella brottslingarna varken bryr sig om larm eller grannar som ser dem, de vet att de hinner klart innan polisen kommer fram. Föreslagna förändringar för att få bukt med brottsvågen är sådana som riktar sig till de presumtiva brottsoffren: lås in dyrgripar i värdeskåp, ha bra lås på dörrar och fönster samt se till att upprätta en bra grannsamverkan.

Det är bra och viktiga påpekanden. Vi har alla ett ansvar att ta, både själva och gemensamt. Men är det rimligt att det enda som kan stoppa dessa ogärningsmän är förändringar från allmänhetens sida? Betänk istället att vi hade haft en kommunal polisorganisation. Hade rapporteringen varit lika uppgiven då?

En kommunal polisorganisation skulle, vid sidan av en statlig för mer avancerad brottslighet, dels tillhandahålla den flexibilitet som krävs för att de olika förutsättningar som finns runtom i landet bättre kan tillgodoses, dels medföra att ansvar kan utkrävas närmare medborgarna, i de kommunala valen.

När ansvarsfördelningen är tydlig och dessutom lokal blir det lättare för människor att kräva sin rätt. Det behövs.

Det offentligas legitimitet finner sin yttersta grund i uppgiften att skydda allmänheten från yttre och inre faror. Det kan göras mycket bättre än i dag.

En förändring behövs som gör att när nästa inbrottsvåg inträffar någonstans i Sverige vet alla vem som är ansvarig. Då skulle reportern inte bara fråga ”vad ska vi göra för att skydda oss?” utan även ställa den nu förbisedda ”vad ska ni göra för att skydda oss?”