Det finns inte så mycket mer att säga om Tintinhistorien i Kulturhuset i Stockholm, eftersom skandalen blev så kort och man tvingades till snabb reträtt.

Men ursäkten som framfördes av den ansvarige, Behrang Miri, har en underlig motivering. Miri skrev att han egentligen ville debattera diskriminering, men ”inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”. Inser nu? Var det alltså något som han inte förstod sedan tidigare? Vad mer har han inte förstått?

Frågorna är nödvändiga eftersom Miri i den ursprungliga nyheten om Tintinutrensningen (DN 25/9) berättade att det fanns både vuxenböcker och andra barnböcker som han kunde tänka sig att rensa ut, däribland Stina Wirséns Liten skär och andra små brokiga.

En av figurerna i den boken är svart.

”Jag reagerar starkt på Stina Wirséns figur. Den är typisk schablonaktig och går att måla mer naturlig”, sade Miri då.

Uttalandet om Wirséns figur belyser två problem när den offentliga makten ser på kulturyttringar ur ett politiskt perspektiv.

Formuleringen om att måla mer naturligt visar hur omöjlig multikulturalismen är som politisk teori, när den försöker göra politisk praktik av sloganer som ”Alla olika, alla lika”. I ena ledet finns en identitetspolitik som gör ideologi av grupptillhörigheten. I det andra finns en ideologi om likhet.

Om olikheterna mellan grupperna avbildas som alltför markanta, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar. Om likheterna överbetonas, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar.

Diskussioner om hur man ska gestalta etnisk mångfald utan att hemfalla till schabloner förekommer ständigt inom reklam och design. Ytterst handlar det om balansen mellan breddad marknadsföring och varumärkesvård. På marknaden brukar snedsteg straffa sig.

Det politiskt allvarliga är att makthavare tar sig friheten att läxa upp konstnärer och ha synpunkter på hur de bör utforma sina alster. Konsthistorien vimlar av sådana tilltag.

Ett komiskt exempel, i fiktiv form, men med viss verklig bas, återfinns i Milos Formans film Amadeus från 1984, då Jeffrey Jones rollfigur kejsar Josef II berömmer Mozart (Tom Hulce), för operan Figaros bröllop, men klagar över att det är ”för många noter” och rekommenderar honom att ”plocka bort några av dem”. (Mozarts samtida kritiker klagade på liknande vis.)

Mer skräckinjagande var Andrei Zjdanov, folkkommissarien som fick Stalins uppdrag att rensa den sovjetiska konsten och musiken från abstrakta yttringar och borgerlig sentimentalitet. Under hans översyn kom ”inkorrekt konst” att stämplas som en ideologisk avvikelse och samhällsfientlig verksamhet. Hur det gick med konstnärerna är intellektuellt allmängods.

Miri är givetvis ingen Zjdanov. I sin grötmyndiga konstkritik är han mer lik Jones Josef II.

Men han är en offentliganställd tjänsteman, sin konstnärliga titel till trots.

Och byråkrater ska tas på allvar, hur löjligt de än må agera.