Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle tillsammans ha fått 49,1 procent av rösterna om det varit val i november. Det konstaterar SCB i pressmeddelandet om sin senaste stora mätning, som offentliggjordes i går. Frågan är bara varför de gör det.

Av vilken orsak ska just dessa tre partier redovisas tillsammans? De bildade en rödgrön trojka inför riksdagsvalet 2010, men numera har de inte mycket mer gemensamt än att de är i opposition. Vem kommer att tänka på Jonas Sjöstedt och det vänsterpartistiska testuggandet när man hör Stefan Löfven tala om näringspolitik, innovationer och exportföretagens betydelse för vårt välstånd.

Att medier jämför stödet för Alliansen med stödet för S, MP och V beror till dels på efterklanger av den rödgröna stämsången, till dels på att det blir mycket mer spännande med rapportering ifall det finns två lag med någorlunda jämhöga staplar. Men den sortens hänsyn ligger väl ändå utanför uppdraget för en statlig myndighet?

Mig veterligen har inte Stefan Löfven signalerat något annat än att Socialdemokraterna ska gå till val på egen hand utan pakter av någon kulör. Följaktligen kan det vara rimligt att jämföra Alliansen med S, eller Alliansen med alla de fyra partierna som utgör oppositionen. Men att lägga ihop företags- och friskolevännerna i MP med företags- och friskolefienderna i V, lägga summan på toppen av stödet som S skrapar ihop, det har inga logiska motiv. I alla fall inte förrän Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt har satt sig framför kamerorna tillsammans och förklarat att de vill bilda regering.

Och den dagen lär låta vänta på sig. Jag har ytterst svårt att tro att den inträffar före valet 2014.

Hur ser då styrkeförhållandena ut?

Allianspartierna får nästan exakt lika stort stöd som de fick vid motsvarande tidpunkt i förra mandatperioden: 41,8 procent nu mot 41,2 procent då. Det är långt till nästa val. Väljarna har tankarna på annat håll än nästa val och ägnar sig mer åt att recensera de styrande än åt att jämföra alternativ med varandra. Förändringarna för de enskilda partierna är mycket små jämfört med halvårsmätningen i våras, men alla fyra har tappat ungefär två procentenheter var sedan valet. Det är motigt, men det är inte hopplöst.

Socialdemokraterna får 34,8 procent. Det innebär en statistiskt säkerställd tillbakagång med 2,5 procentenheter jämfört med i våras, vilket är ett tecken på att allting inte är som det ska. Regeringen har suttit i sex år, kritiseras för kraft- och idélöshet och arbetsmarknaden kärvar. Ändå tappar S mark snarare än rycker fram. Och jämför man med läget 2008 ser det ännu mer bekymmersamt ut. S under Stefan Löfven ligger 7,5 procentenheter sämre till mitt i mandatperioden än vad partiet gjorde under Mona Sahlin. Löfven är en stilboxare, men hans slagserier ger dåligt med poäng.

Under samma period har Sverigedemokraterna ökat från 3,2 till 7,9 procent. SD noterar mätningens enda säkra ökning och tar från både S och M. Det är hög tid för de stora partierna att erbjuda uppstickaren smartare motstånd.

Till och med Statistiska centralbyrån glömmer bort att oppositionen består av fyra partier. Något rödgrönt alternativ finns inte.