Jobben är viktigast. Det var budskapet från Stefan Löfven i hans jungfrutal som partiledare, och allt annat hade varit en stor överraskning. Passiviteten i jobbfrågan var ett av huvudskälen till att S förlorade valet 2006, och sedan dess har partiet inte lyckats få grepp på den borgerliga regeringens arbetslinje.

Hur kan det vara bra för skapandet av nya jobb att skatten på arbete blir högre? Eller att bidragen höjs så att inkomstskillnaden blir mindre mellan att arbeta och inte arbeta? Det har varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt lyckats förklara.

Att Socialdemokraterna gick in i ett nära samarbete med MP och V, som hellre drömmer om allmän arbetstidsförkortning än anstränger sig för mer arbete, gjorde inte saken bättre.

Men nu har Stefan Löfven tagit över, och han, om någon, ska enligt förhoppningsfulla S-företrädare ha den trovärdighet som krävs för att man åter ska kunna tävla med Alliansen.

Löfven har varit anställd i det privata näringslivet. Han har haft ansvar för förhandlingar där viljan till höjd lön ska balanseras mot effekterna på jobben, och han vet att företagsamheten måste ha vettiga villkor. Han har ett omvittnat engagemang för utbildning och forskning och satt med i styrgruppen för Ingenjörsvetenskapsakademiens stora satsning ”Innovation för tillväxt”.

Förutsättningarna för nytändning i den socialdemokratiska jobbpolitiken verkar onekligen ha förbättrats. Men sedan är förstås förutsättningar och resultat inte samma sak. Det avgörande är inte vem den nya partiledaren är utan vilken politik som partiet under hans ledning lyckas utveckla, förankra och lägga fram. En ensam Löfven gör ingen sommar. Som partiledare ville Mona Sahlin att Socialdemokraterna skulle bli ”det nya småföretagarpartiet”, men den interna misstänksamheten var för stor och den praktiska politiken kom aldrig att stämma överens med retoriken.

Även Löfven lär möta motstånd. Men förhoppningsvis blir han mer framgångsrik och kan få fram en politik för tillväxt och jobb, som är mer långsiktig och ambitiös än de gamla vanliga kommunbidragen, a-kassehöjningarna och utbildningsplatserna. Det är mycket mer löftesrikt med breda reformer för ökad tillväxt- och utvecklingskraft, som ger företag chans att starta och växa och skapa nya jobb, än det är med sysselsättning som mål i sig. Det senare slutar så lätt i ett knippe arbetsmarknadsprogram och i att man försöker köpa arbetsplatser för skattepengar.

Sverige behöver en näringspolitisk nytändning. Hittills har de centerpartistiska näringsministrarna inte ensamma haft kraft att få fart på de försiktiga generalerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det vore lysande om Annie Lööf nu kunde få draghjälp i form av en tuff utmaning från Stefan Löfven så att frågorna kan komma högre upp på dagordningen.

Sverige har fin balans i de offentliga finanserna. Inga stora skattehöjningar stundar. Räntan är låg. De här stabila ramförutsättningarna ska man vara rädd om. Men makroekonomisk stabilitet och mikroekonomisk dynamik är två olika saker – och bägge behövs. Även efter fem år med borgerlig regering finns stora behov av insatser för mer entreprenörskap, innovation och jobbtillväxt.

Världsbankens färska rapport Doing business är en varningssignal. Från 2011 till 2012 faller Sverige fem platser på rankinglistan. Enligt Världsbankens definitioner har vi genomfört noll (!) förenklande reformer under fjolåret, medan andra länder har höjt reformtrycket. Alltför få svenskar är engagerade i att starta företag. Alltför få patent blir nya produkter och tjänster. Skolresultaten fortsätter att försämras. Investeringsnivån ligger lågt. Infrastrukturen är full av flaskhalsar. Bostadsbristen börjar bli ett stort problem inte bara för enskilda utan också för arbetsgivare.

Man kan och bör diskutera vilka enskilda åtgärder som är mest betydelsefulla och bör genomföras först. Men det viktigaste är att man inte reducerar jobbpolitiken till sysselsättningspolitik, eller att man reducerar näringspolitiken till ett särintresse som företräds av näringsdepartementet.

Ambitionen att göra Sverige attraktivare för investeringar, rekrytering och produktion bör genomsyra hela politiken. I det bästa av framtidsscenarier går utmanaren Stefan Löfven och titelinnehavaren Annie Lööf en match i många ronder om vem som har de bästa idéerna för att så ska bli fallet. Allt medan publikintresset växer.