Lyckan kommer, lyckan går. För några månader sedan var den stora frågan hur Moderaterna bäst skulle axla det tunga ansvaret som statsbärande kraft och allmänintressets väktare. I stället blev det tronskifte i Socialdemokraterna och ett helt annat läge.

Ordensriterna i verkställande utskottet försåg S med en ledare, som har hört talas om hela det ordspråk som inleds ”tala är silver”. Snart handlade rubrikerna om motgångar för statsministern och att regeringen har framtiden bakom sig.

Dagens aprilmätning från SvD/Sifo bär syn för sägen. S befäster sina framgångar och ökar från 33,7 till 36,8 procent. Man är numera klart större än M, som får nöja sig med 29,1 procent. Rege-ringspartierna samlar 42,8 procent och är hela 8,9 procentenheter mindre än de tre vänsterpartierna tillsammans. På kort tid har opinionsläget förändrats totalt.

Vad betyder då detta? Låt oss gå fyra år bakåt i tiden och ta en titt på hur det såg ut vid motsvarande tidpunkt i förra mandat-perioden.

Sifos aprilsiffror 2008 var inte heller någon läsning för svaga borgerliga själar. Allianspartierna skrapade ihop 41,2 procent, vilket var mindre än vad S ensamma åstadkom. Tillsammans med MP och V nådde S 54,7 procent, vilket gav ett övertag på hela 13,5 procentenheter. Det var mindre än det väldiga försprånget i februari men ändå högst respektingivande.

Det såg mörkt ut för den tappra kvartetten från Högfors. Allt fler kände sig övertygade om att luften skulle gå ur deras förbund och att tiden fram till valneder-laget skulle bli en lång och glåmig transportsträcka.

Men lyckan kom, och lyckan gick, även för Mona Sahlin. I valet 2010 var M bara en hårsmån från att bli större än S. Alliansen blev omvald med ökat väljarstöd och den pakt som skrumpnade ihop var den rödgröna.

Lika lite som någon annan av Sifos månadsmätningar var den där väljarbarometern i april 2008 en framtidsprognos, som förutskickade hur riksdagsvalet skulle sluta. Detsamma gäller mätningen vi publicerar i dag. Att använda den för att spå valutgången 2014 är inte mycket säkrare än att spå i kaffesump.

Men.

Väljarbarometrarna ger en god bild av hur stämningen är när de görs. Våren 2008 var läget verkligen risigt för regeringen Reinfeldt. Man hade drivit igenom impopulär ny politik i högt tempo och drabbats av uppmärksammade avgångar. Det restes rejäla frågetecken inför både kurs och kompetens.

Så kom finanskrisen. Regeringen bestod den tuffa prövningen, medan S förstörde sitt förtroende genom överbudspolitik och allmänt grälsjukt agerande. SCB:s valundersökning Åttapartivalet 2010 pekar på krishanteringen som en av tre huvudskäl till de borgerligas come back utöver bildandet av den röd- gröna trojkan och denna trojkas ekonomiska politik. Händelser i omvärlden och i motståndarlägret var minst lika viktiga som regeringens eget handlag och program.

Det finns alltså viktiga skillnader mellan april 2008 och april 2012. Nu som då ligger allianspartierna klart efter i opinionen. Nu som då är det oklart vad oppositionen ska driva för politik. Men orsaker och framtids- utsikter är annorlunda.

För fyra år sedan låg Alliansen illa till därför att man hade spenderat en stor del av sitt politiska kapital på reformer, som väckte starkt motstånd men ansågs vara långsiktigt betydelsefulla. I dag är problemet det omvända.

Regeringen tronar på sin politiska förmögenhet som draken Smaug på dvärgarnas guld. Man vill inte riskera minsta mynt i form av initiativ eller strukturgrepp som kan väcka oro hos väljare eller ge bakslag i riksdagen. Vårbudgeten i morgon tycks bli ännu ett exempel, och vem kan bli överraskad när statsministern säger till sina ministrar att det är bättre att ligga lågt än göra misstag (Di 5/3)? Strategin innebär kanske att man slipper demonstrationer på gator och torg, men den ger ett intryck av belåtenhet och idélöshet. En grupp mittenväljare har uppenbarligen börjat fundera på om det inte är dags för nya kvastar. Uppsvinget för S handlar lika mycket om Alliansen som Stefan Löfven.

Möjligheterna då? Kan det inte gå som förra gången? Ja, skuldkrisen i EU kan förstås ta fart, men att hoppas på det är ingen vidare strategi. När det gäller Löfven är han ett oprövat kort som partiledare och kommer att granskas hårdare än hittills. Men han lär inte gå i pakt med Jonas Sjöstedt eller koka ihop gemensamma budgetar med honom. Han bjuder inte lika generöst som Sahlin.

Alliansen får nå sina framgångar på egna meriter. Det kräver framför allt ny policy och vilja att ta risker. Jag tror också att det kräver en regeringsombildning, som kan ge ny energi år regeringen i allmänhet och de små partierna i synnerhet. Allt behöver inte ske nu, det är två och ett halvt år till valet. Men bilden av idélöshet och tövan måste man ta itu med meddetsamma. Annars sätter den sig.