Stefan Löfven möts av enorma förväntningar när han nu tar på sig uppgiften att leda Social- demokraterna. Partiet har förlorat två val på raken och lider svårt av fantom-smärtor i regeringsmakten. Den ekonomisk-politiska trovärdigheten ligger i ruiner och opinionsstödet fortsätter att sjunka.

Efter Håkan Juholts avgångsbesked har trogna gräsrötter, aktivister och ombudsmän börjat ge uttryck för alltmer verklighetsfrämmande fantasier om ljusgestalter som ska flygas hem till Sverige för att frälsa rörelsen.

Det en gång så mäktiga verkställande utskottet har visat sig ha lite mer is i magen. Vis av skadan har man avstått från att föreslå en högprofilerad rubrikproducent och satsar istället på en vingårdsarbetare med låg profil, hög integritet och gott omdöme. Idag nickar partistyrelsen bifall.

Valprocesserna ”måste bli mer öppna framöver”, skriver Carin Jämtin skuldmedvetet i sin ”information till partimedlemmar om val av ny partiordförande”. Fast det lär inte bli mycket bråk. Som läget är trumfar krismedvetandet de interndemokratiska idealen. Runt om i S vill man att en ny partiledare ska börja ta tillbaka terräng så fort det någonsin går, helst med början redan igår.

Stefan Löfven, som under sex år varit ordförande i Industrifacket Metall, har bättre förutsättningar än många andra som nämnts. En första uppgift blir att restaurera partiets ekonomiska politik, och här har han viktiga erfarenheter. Han vet att resurser till den offentliga sektorn inte faller som manna från himlen utan måste skapas i ett väl fungerande näringsliv, och han är väl medveten om att svenska företag arbetar i tuff internationell konkurrens. Politiker som kör för hårt med dem förlorar både jobb och välfärd på kuppen.

Löfven var med och fattade ett av finanskrisens modigaste och mest konstruktiva beslut när IF Metall, under hård kritik från fackliga kolleger, slöt kollektivavtal som öppnade för korttidsarbete.

Samtidigt står han inför en formidabel uppgift. De grundläggande åsiktsskillnaderna mellan socialdemokratiska distrikt och fraktioner finns kvar, och detsamma gäller de strukturella utmaningarna i väljarkåren. Hur kommer människor i de expanderande tjänstenäringarna att reagera på att S rekryterar sin ledare direkt från det krympande LO?

Sammantaget tror jag ändå att plustecknen överväger i ett socialdemokratiskt perspektiv. Löfven kan ge ökad stadga och trovärdighet och föra in S på en tryggare kurs – och kan han få fart på den näringspolitiska debatten är det bra för hela Sverige.

Men hur ska hans regeringsalternativ se ut? Jag har väldigt svårt att se kärnkrafts- och EU-vännen Löfven i ett systematiskt nära samarbete med V och MP. Igår tog S ett spänstigt steg, men vägen framför dem är lång.