I torsdags arrangerade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ett seminarium om unga förtidspensionärer. Flera aspekter täcktes in under en späckad halvdag, som ska följas upp med fler i en seminarieserie ägnad att uppmärksamma att den svenska välfärden fyller 100 år under mandatperioden.
Att de unga förtidspensionärerna blev först ut är lämpligt. Tidigare i år kallade Kristersson ökningen av unga förtidspensionärer (eller egentligen, unga med aktivitetsersättning) för ”politisk katastrof” (SvD 26/1). Gruppen ökade med nära 50 procent under Alliansens första fyra år vid makten. Utvecklingen har dock sett ut så här i 30 år. 1990 förtidspensionerades 1500 unga, år 2006 åkte antalet upp i 4500 och förra året 6700 stycken.
Kristersson har lovat att ”få ner antalet nya förtidspensionärer bland unga med ett par tusen om året” – med tillägget att detta skulle bli ”en av mina största politiska utmaningar”.
Det stämmer nog. Att laga sjukförsäkringen lär bli bråkigt, men är enkelt jämfört med ett problem med så många vinklar och vrår att hälften vore nog. Den saken blir uppenbar under seminariet. Icke desto mindre planerar regeringen att lägga fram ett antal förslag för att stävja utvecklingen – åtgärder som bland annat kommer ur Adriana Lenders utredning Brist på brådska, som presenterades redan 2008.
Lender inleder med att berätta om hur vi hamnade här. Reformer tänkta att gå rätt har gått snett. Aktivitetsersättningen fick inlåsningseffekter. Unga i särskola eller med förlängd skolgång beviljas automatiskt aktivitetsersättning och fastnar sedan där. Att läsa vidare framstår som skrämmande och osäkert. Därtill innebär studiestöd sämre ekonomiska villkor.
Det medför också att det har kommit in många grupper i systemet som inte borde vara där. Det är orimligt att människor med diagnoser som adhd, asperger, autism eller ångestsyndrom döms ut i unga år. Ändå sker detta, eftersom dessa grupper ofta har förlängd skolgång och därmed hamnar i aktivitetsersättningen redan tidigt. Och den lämnar man som sagt sällan.
Lender påtalar att det offentliga tenderar att betrakta fall som utagerade när försörjningen har ordnats. När ersättningen är beviljad lutar sig systemet ofta tillbaka och glömmer bort det viktigaste: att hjälpa den unga människan vidare ut i livet.
– Visst, alla ska vara anställningsbara, men alla kan inte bli och klara av allt, säger Ing-Marie Wieselgren, psykiatriexpert SKL. Hon bidrar med inblickar i ungas psykiska ohälsa och menar att vuxenvärlden har ett ansvar att hjälpa unga att vara realistiska och därigenom ge dem möjlighet att stå på egna ben i livet.
Wieselgren beskriver också hur samhällets och arbetslivets krav har förändrats. Nu ställs krav på teoretiska kunskaper och social begåvning, vilket innebär svårigheter för sådana som klarade sig bättre förr, när en småknepig och asocial stil var ett mindre problem än att tillhöra den ”dyspraktiska gruppen” – det vill säga folk med tummen mitt i handen, på en väsentligen praktiskt lagd arbetsmarknad.
På många sätt borde förutsättningarna vara bättre nu. Vi har både mer kunskaper och fler hjälpmedel än någonsin förut. Men arbetsmarknaden är hård mot de sköra och kunskaperna finns inte alltid där de skulle göra störst nytta, nämligen hos arbetsgivarna. Här finns fördomar att bryta och framsteg att göra.
