Jag minns fortfarande hur det doftade i mina farföräldrars Saabar, först en ljusbrun modell 99 och sedan en vinfärgad vagn 900. Det framstår i efterhand, i ett nostalgiskt töcken, som en märkligt trygg och hemtam lukt.

Den väcker i vuxen ålder associationer till en annan tid, när svensk industri blomstrade, när den alltmer utvecklade bilen också var symbol för ett Sverige som växte upp och blev ständigt mer modernt, mer antog konturerna av ett framsynt välfärdssamhälle. Det luktade gott, och det är en av de dofter som jag mest förknippar med barndomen.

Jag är inte den ende svensk som frammanar sådana minnen idag, inte den ende som sörjer när Saaben som vi har känt den nu parkerar för sista gången. Jag är säker på att vi är många. För Saab-entusiasterna utomlands, som charmades av den underliga, bulliga svenska lilla bilen, är det förmodligen också en dyster stund.

Hur måste det då inte vara för dem som arbetar i företaget, på golvet i Trollhättan och vid ritbordet? Idag känns det säkert nattsvart, men förhoppningsvis kan de snart börja se framåt. Nu är i alla fall den påfrestande osäkerheten och väntan på besked över.

Vi önskade oss väl alla att Saab skulle överleva krisen. Men det gick bara inte.

General Motors har varit en dålig ägare, som inte riktigt tycks ha vetat vad man skulle göra med företaget eller haft kläm på vilka som var varumärkets potentiella styrkor. Spekulanter som nyligen har trätt fram verkar bara ha varit halvt engagerade när det väl blivit skarpt läge. Ryskägda Koenigsegg-kopian Spyker Cars, sportbilsföretaget som var bland de sista ut på scenen, kändes aldrig trovärdig.

Men nu är inte läge att börja peka finger. Det blev som det blev. Regeringen har gjort vad den kunnat för att underlätta ett köp av Saab och hållit dörren öppen för lånegarantier. Det hade varit fel att lasta över vad som i grunden var ett kommersiellt misslyckande på skattebetalarna genom att staten gick in i Saab. För en sådan politik fanns heller inget folkligt stöd.

Dessutom är det svårt att tro att staten skulle kunna vända företagets negativa utveckling. ”Vi har inte det kunnandet”, sade Maud Olofsson ärligt igår.

Tänk om man bara någon gång hade kunnat få höra samma ärlighet från oppositionen.

Politiken kunde inte hjälpa företaget Saab på slutet. Men så finns också människorna i Saab. De sitter på stora kunskaper och kommer att tas i anspråk på nya jobb, kanske efter vidareutbildning eller någon annan politisk stödinsats. Sådan är den svenska kapitalismen.