ROSENBAD I dag är det på dagen 34 år sedan Jan Erik ”Janne” Olsson, beväpnad med kulsprutepistol, gick in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Han tog tre kvinnor ur bankpersonalen som gisslan och krävde tre miljoner kronor i kontanter, Clark Olofssons frisläppande, två pistoler, hjälmar, skottsäkra västar och en flyktbil. Clark Olofsson hämtades från fängelset och släpptes in i banken, varvid ytterligare en anställd kidnappades.

Under de sex dagar som brottslingarna höll gisslan i bankens valv utspelades ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall. Vad som gav berömmelsen var dock inte brottet i sig. Det speciella med Norrmalmstorgsdramat var att offren trots förövarnas grymhet (för att förhindra att polisen skulle spruta in gas i valvet tvangs bankpersonalen stå mot väggen med hängsnaror om halsen) började sympatisera med sina kidnappare. Efter fem nätter hade offren tagit över gärningsmännens världsbild, och långt
efter fritagningen försvarade offren förövarna i intervjuer.

När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin på onsdagen presenterade sin vision för en bättre arbetsmiljö fanns det all
anledning att oroa sig för den variant av stockholmssyndromet som genererats av ett snudd på oavbrutet sjuttioårigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det fanns tecken, som att Littorin utnämnt socialdemokraten Mikael Sjöberg, tidigare chef för det genompolitiserade Arbetslivsinstitutet, dessförinnan Lars Engkvists närmaste man på socialdepartementet och inte minst känd som Göran Perssons kusin, till generaldirektör för Arbetsmiljöverket.

Men det var inte så illa. Littorins ”tankeram” om arbetsmiljöpolitiken, som dokumentet kallas, är snarare ett försök att förändra den ingrodda synen på arbetsmiljöfrågor. Där man tidigare sett företagare som onda utsugare som i jakt på profit försämrar
arbetsmiljön ser man nu investeringar i personalhälsa och god
arbetsmiljö som kostnadsbesparande och rentav vinstdrivande.

Det är ganska logiskt. I en postindustriell miljö är arbetskraften mindre utbytbar än tidigare. Sjukfrånvaron är dyr för arbetsgivaren; vikarier måste rekryteras, den enskildes kompetens kan vara unik, etcetera. Incitamenten är tydliga för ett företag att skapa god arbetsmiljö.
Professor Ulf Johansson, från Institutet för personal- och företagsutveckling vid Uppsala universitet, redogjorde på seminariet för det fastställda sambandet mellan god arbetsmiljö och lönsamhet. Bortsett från det ovan nämnda kan det vara värt att notera att nöjd personal även tycks generera nöjda kunder.

Ett frågetecken uppstår dock med den nya politiska inriktningen. Om det är så att företagen gynnas av att investera i personalens välbefinnande, att arbetsmarknadens parter är väl lämpade att lösa de problem som finns, och det inte sker något race to the bottom i Sverige, varför ska man då göra arbetsmiljön till en fråga för politiker? Kanske är det stockholms-
syndromet som spökar ändå.