I veckan kom beskedet att Astra Zeneca lägger ned i Lund och att 900 jobb försvinner. Det har inte fått fart på någon laddad diskussion av Saabmodell. Den skånska riksdagsledamoten Morgan Johansson (S) har interpellerat Maud Olofsson och undrat varför näringsministern lägger ”all sin politiska kraft” på frågan om hushållsnära tjänster istället för att stödja läkemedelsindustrin, men bortsett från detta tröttsamma försök att plocka partipolitiska poäng har det varit lugnt.
Inte ens Johansson, som hör hemma långt ut på vänsterflygeln i sitt parti, kräver att just jobben i Lund ska räddas.
På ett sätt är tystnaden ett sundhetstecken. De flesta är numera medvetna om att marknadsekonomi innebär förändringar och att det måste finnas plats för både nystarter och nedläggning. Bilbranschen har kvar ett så starkt grepp om nationens fantasi att dess öden sätter insikten ur spel, men annars verkar ”Rädda jobben”-kampanjerna höra historien till. Gott så.
Om tidigare generationer hade lyckats rädda sina jobb hade vi varit ett land av skjutskuskar, tegelbärare och mjölkerskor, och då hade vi haft annat än Andra chansen att oroa oss för.
Enskilda människor drabbas förstås av Astra Zenecas beslut, men Öresundsregionen är en av Nordens mest vitala och det finns goda möjligheter både för individerna och Lunds kommun att hitta nya jobb.
Ändå vore det bra om nedläggningen sågs som en starkare varningssignal och väckte en aning mer oro. Den påminner trots allt om att framtidssatsningarna på forskning och utveckling (FOU) i Sverige vilar tungt på en handfull stora företag, som blir alltmer internationaliserade och gör sina satsningar på de platser i världen där man tror att resultat och avkastning blir bäst.
Det är troligen inte i dessa mogna bolag som de nya svenska jobben skapas. Men i kraft av att vara ledande kunskapsutvecklare, producenter, partners, kunder, skattebetalare och arbetsgivare spelar de en avgörande roll för vårt välstånd, och vi kan inte ta dem för givna. Vi måste erbjuda betingelser som gör att de gärna stannar kvar med delar av sin verksamhet och fortsätter att satsa i Sverige. Och helst ska vi förstås vara så attraktiva att utländska företag vill komma hit.
Om vi talar om framtida välfärd och livskvalitet är denna förmåga att attrahera investeringar enormt mycket viktigare än allt vad ersättningsnivåer, avtalsrörelser och kommunbidrag heter. Men hur många ord om attraktionskraft har vi hittills hört under valrörelsen?
Enligt myndigheten Vinnova satsas det ungefär 110 miljarder kronor om året på FOU i Sverige (2007). Som andel av BNP är det respektingivande. Men det finns ett par viktiga aber.
För det första står väldigt få företag för en väldigt stor andel av de samlade investeringarna. Av näringslivets samlade satsningar i Sverige på nästan 80 miljarder återstår bara 30 miljarder ifall man räknar bort de 20 FOU-tyngsta bolagen, och två företag är av extraordinär betydelse: Ericsson och Astra Zeneca.
Det ger en extra delikat dimension åt att Astra Zeneca stänger en stor anläggning. Eller för den delen åt att Ericssons FOU-chef, Håkan Eriksson, flyttar från Stockholm till Silicon Valley, som skedde nu vid årsskiftet.
För det andra får Sverige dålig utdelning på FOU-investeringarna i form av innovationer, nya produkter och växande företag. Verkningsgraden är låg som i ett gengasaggregat.
Länge har man tröstat sig med den höga FOU-andelen av BNP, men som Vinnovas GD Charlotte Brogren, med lång erfarenhet från ABB, säger, kan man inte utgå från att forskning i Sverige leder till framgång just här: ”Tillväxt får vi först när vi har ett system där svensk forskning skapar nya företag, konkreta produkter eller förbättrade tjänster.”
Det finns inga skäl att gripas av panik men alla skäl i världen att höja temperaturen i frågan om vår framtid som innovations- och företagarland. Ska valrörelsen än en gång handla om staten som alla goda gåvors givare, eller ska partierna samla sig till en frank debatt om välståndets grunder?
Hur kan Sverige bli mer innovativt? Utbildningskvaliteten är central och regeringen på rätt spår i frågan. Men det gäller också att göra det möjligt och lockande att gå från idé till innovation till produkter och tjänster i nya och växande företag.
Möjligt – genom att förbättra tillgången på riskvilligt kapital, och genom att den offentliga sektorn genomför sina upphandlingar på ett innovationsfrämjande sätt.
Lockande – genom att förbättra avkastningen i de fall man lyckas. Där många innovationer görs, där misslyckas många innovationer. Desto viktigare att belöningarna står i rimlig proportion till risken.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
