”Jag uppmanar er att tro inte bara på min förmåga att skapa verklig förändring i Washington utan också att tro på er egen.” Change, förändring, har varit Barack Obamas centrala budskap i striden om makten i Vita huset. Hope, hopp, har varit ett annat. Förhoppningarna om att Obama skulle fylla talet om förändring med politiskt innehåll har dock inte infriats till fullo. Det har varit väldigt mycket högtidstal.

Om Barack Obama illustrerar problemet med att vara alltför högtflygande, är de nya moderaterna ett exempel på motsatsen:

Fredrik Reinfeldt är rädd för att flyga. Budskapet ska vara jordnära och det skapar lätt samma känsla som för mycket fibrer.

Det är varken fel att ge besked eller att inte lova väljarna för mycket. I själva verket var det en valvinnande väg för moderaterna och Alliansen 2006. Det bör man hålla fast vid och då inte minst eftersom det lyser upp röran i det rödgröna alternativet i neon.

Men politik måste vara mer än procentsatser. Det handlar om det där värde­laddade ordet som Barack Obama ständigt återkommit till: Change.

För de nya moderaterna är dock tanken på att lyfta ­politiken med en vision om ett annat Sverige närmast tabu – och det håller man fast vid även när framtiden snart ska diskuteras på ett så kallat partikonvent (en process som ska leda till fram till moderaternas bud i förhandlingarna om Alliansens valplattform 2010). Fem arbetsgrupper har identifierat för väljarna väsentliga samhällsproblem och lämnat förslag på genomförbara lösningar. Punkt.

Att formulera en politik som kan slå an hos väljarna och dessutom fungera när den sätts verket är naturligtvis klokt och bra. Politik är dock mer än så. I alla fall den riktigt spännande politiken.

För det största borgerliga partiet är det väl torftigt att formulera politiken inom ramen för den tankefigur som kallas den svenska modellen. Därmed krymper moderaterna sin politiska roll till ett slags välfärdsadministratörer i samhällets tjänst – istället för att ta sig an uppgiften att skapa ideologiskt gehör för borgerlig samhällsförändring.

I sin iver att inte skrämmas trampar man nu runt ett varv till inom ramen för samma mentala figur. Men varför ska moderaterna anknyta till socialdemokraternas sätt att formulera problem med begrepp som ”jämlikhet” i vården eller genom att vilja ”minska klyftor”.

Visst finns det mycket borgerlig politik bland förslagen (och man tar sig dessutom an utmaningen från Sverigedemokraterna på ett förtjänstfullt sätt). Men man borde ha vågat höja blicken och ta fajten om innebörden av värdeladdade begrepp som rättvisa och trygghet.

Men det gör man alltså inte. Moderaternas framtid är inte ­visionär SF, utan reformer av SFI.