När kommunisterna ville döda sina politiska motståndare vägleddes arbetarrörelsen av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i riktning mot reform, via parlamentarism. Det räddade oss nog undan diktatur.

En underskattad konsekvens har varit att den opinionsbildande eliten verkat under ett outtalat kontrakt att antidemokratisk propaganda inte är tillåten. Nu skänker för första gången på mycket länge en betydelsefull, svensk tidning plats åt en opinionsbildare som rivit demokratikontraktet. Det är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som i accelererande fart håller på att föra AB Kultur i riktning mot avgrunden.

Linderborgs övertramp genom åren har med god vilja kunnat bortförklaras som dumheter. I år har hon emellertid utförligt redovisat sin politisk-filosofiska grund: Den förtryckande borgarklassen håller under det kapitalistiska systemet arbetarklassen i ett förtryck som bör mana till klasshat, vars logiska konsekvens är våld för politisk förändring.

Det mest ödesmättade är att hon inte riktar sin vrede mot vad hon uppfattar som de yttersta förtryckarna, utan tar strid med sin egen tidnings socialdemokratiska ledarsida. Hon är ute efter kommunismens historiska hävstång och mest explosiva konflikt: reform eller revolution.

Det var 1914, förklarar Linderborg, som socialdemokratin ställde sig bakom högern. Dess historiska misstag var att den efter kriget ”höll revolutionen tillbaka” och lät näringslivet, universiteten och kyrkorna sitta i orubbat bo. Det misstaget begick inte Lenin, vars väg vid samma tid hon förespråkar.

Linderborg tillämpar Lenin. Hon leker med fakta i sina framställningar för att maximera propagandans effektivitet. Hon väver konspirationer (som att Dagens Nyheters kultursida lierat sig med högern). Hon kräver renlärighet. Fienden avhumaniseras (Hjalmar Brantings borgerliga instinkter visar sig i att han hade trevligt med liberalen Karl Staaf). Hon försvarar Lenin och Stalin med hänvisning till att ”verkligheten är komplicerad” – en eufemism för att kommunismens ondska faktiskt kan rättfärdigas.

Det har varit upp till Olle Svenning, med sin djupa förankring i svensk socialdemokrati, att förklara för Linderborg att det inte var de reformistiska socialdemokraterna som svek arbetarklassen, utan de revolutionära kommunisterna. Det är därmed han som, om Linderborgs syfte uppnås, kommer att beskyllas för att gå borgarklassens ärende och upprepa ”socialdemokratins historiska misstag”.

Vi påminns återigen om att socialdemokratins hårdaste strid alltid stått mot kommunismen – och att den inte var riskfri. Det är av särskild vikt när spänningar i Europa gör det mer angeläget än på länge att värna demokratin. Nu sniffar kommunisterna och fascisterna i luften och vädrar folkens oro. De dammar av prövade manualer för hur oron ska spinnas till rädsla, till hat och till våld.

Linderborg intygar i en passus att hon inte önskar att borgarna ska utsättas för våld. Tänk, den brasklappen har Olle Svenning nog aldrig känt ett behov av att peta in i sina texter.