Thomas Bodström är arg, SSU:arna är ännu argare och partiets distriktsordföranden skriver surt i en debattartikel att allianspartierna vill ”sänka valdebatten till smutskastningens nivå genom att spela på fördomar, förtala och misstänkliggöra. Måltavlan är Mona Sahlin.” (DN 3/7).

I samma anda anklagas Fredrik Reinfeldt för att könsmaktsmosa genom att i sitt Almedalstal inte ha nämnt Ni-vet-vem.

Sahlin drabbas av en hatkampanj av samma kaliber som Olof Palme, hävdas det. Hatkampanjen var det dock bara ett annat ”arbetarparti” som stod för (EAP), men visst såg man på 1980-talet inom borgerligheten Palme som en tillgång. Saken var ju den att Palme själv levererade underlaget till kritiken. Däri finns också en likhet med Sahlin.

Det har allmänintresse att statsministerutmanare möter lika mycket förtroende i opinionen som Falkvinge. Och är det så förvånande att krisläget utnyttjas politiskt? Vem kan motstå en grillad med mos?

Saken har också en annan kampanjsida, De rödgrönas. MP:s Peter Eriksson hävdar till exempel att ”högern” - utmärks av ”sitt av förakt för svaga, sjuk och arbetslösa”? Det är mos, för att inte säga snömos.