När det gäller makten över tanken har det borgerliga Sverige fortfarande väldigt mycket jobb kvar att göra. Ta bara det här med jämlikhet och fördelning.

Övergången från statlig fastighetsskatt till kommunal avgift slår förstås negativt ur fördelningssynpunkt, sade Lars Leijonborg på regeringens presskonferens i tisdags. Men varför är det så självklart?

Hittills har man betalat skatt efter vad staten tycker att ens hus är värt. Ju högre taxeringsvärde, desto högre fastighetsskatt, oavsett vad man en gång betalat för kåken, hur stor den är, hur mycket man själv har jobbat på den, vad man tjänar, eller hur mycket man har i skuld till banken.

Jag tar mig en titt på bostadsmarknaden via hemnet.se. Ett radhus i medelklassförorten Nacka, öster om Stockholm, har ungefär dubbelt så högt utgångspris som ett radhus i Volvo-, högskole- och regementsstaden Skövde. Taxeringsvärdena ska följa marknadsvärdena. Det betyder att ett lärarpar i Nacka, som flyttade ned på marken när det blev tillökning i familjen, inte bara har fått låna dubbelt så mycket pengar och dragit på sig dubbelt så höga ränteutgifter som sina västgötska kolleger. De har också fått betala dubbelt så mycket i fastighetsskatt. År efter år.

Att ha 115 kvadratmeters boyta och 450 kvadratmeters tomt i Nacka kostar 100 procent mer i statlig skatt än att ha precis lika mycket golv att dammsuga och lika mycket gräsmatta att klippa i Skövde. Från och med den 1 januari 2008 ska det bli slut med den saken. Den årliga pålagan på husägare blir en kommunal avgift, i stort sett lika för alla. En godtycklig överbeskattning av vissa människor, som råkar bo där prisläget är högre, kommer att upphöra. På vilket sätt är det en negativ fördelningseffekt? I mina ögon ter det sig misstänkt likt raka motsatsen.

Det stämmer ”förstås” att personer som äger högt taxerade hus gör en större årlig besparing när man går över från dagens system till en enhetlig avgift. Ju högre taxeringsvärde man har haft, desto större blir skattesänkningen. Men att ett hus är värt mycket på pappret behöver inte betyda att ägaren är en av samhällets guldgossar. I storstädernas kranskommuner finns gott om modesta 1970-talshus i mexitegel, som är långt högre taxerade än disponentvillor på mindre orter.

Men framför allt utgår ett uttalande som Leijonborgs från att det alltid är fördelningspolitiskt fel när ekonomiska skillnader mellan människor ökar. Han sätter helt enkelt likhetstecken mellan rättvis fördelning och ökad jämlikhet. Men varför ska borgerliga partiledare så till den grad dansa efter vänsterns pipa? Det är en sak att det offentliga inte får lämna människor i sticket; det är något helt annat att göra största möjliga utjämning till något värdefullt i sig. Arbetsinsatser, företagsamhet, utbildning – och rättvisa – måste tas in i kalkylen när en borgerlig politiker tar ställning till vad som är fördelningspolitiskt rimligt.

Den statliga fastighetsskatten har varit lika godtycklig som orättvis. Taxeringssystemet har gjort att människor kunnat få stora skattehöjningar på grund av att deras grannar har sålt till höga priser, och boendet har inte gett någon inkomst som man har kunnat ta pengar till skatten ifrån. När staten nu upphör med denna ojusta pålaga kan det inte rimligen vara ett problem att de som har drabbats av de största bördorna också får den största lättnaden.

De borgerliga kommer att vara i underläge så länge de låter socialdemokraterna bestämma vad fördelningspolitik är och hur långt staten bör driva den. Men det finns inte bara strategiska utan också sakliga skäl för att förnya diskussionen.

Hittills har fördelningspolitik framför allt handlat om omfördelning: ta från några, ge till andra. I alla fall i retoriken. I verkligheten visar det sig att den generella välfärdspolitiken framför allt omfördelar resurser från individen som arbetande vuxen till samma individ som ung eller gammal.

Det stora omfördelningsmaskineriet gör skattebördan hög, och väldigt många blir beroende av staten. Det vore mycket bättre att byta spår och kraftsamla kring att ge alla en ärlig chans att skaffa resurserna som krävs för att det ska kunna gå bra för en i livet. Då får man andra nyckelord än ”utjämning” och ”progressiv beskattning”, nämligen ”utbildning” och ”progressivt näringsklimat”.

Omfördelning kommer alltid att behövas, men fördelningspolitikens fokus bör flyttas från skattsedeln och bidragen till kunskapsfrågorna och att det skapas gott om jobb. Man bör satsa på förmögenhetspolitik i stället för förmögenhetsskatt och bry sig mer om att alla människor ska kunna spara än att man kan tulla av andras sparande.

Ingen fördelningspolitik är viktigare än att skolan är så bra att alla barn kan rusta sig väl för vuxenlivet. Förhoppningen att staten ska ta av andras inkomster och ge till en själv är inte mycket till trygghet jämfört med att ha en säker kunskapsbas och lätt att få jobb. Den gamla fördelningspolitikens företrädare älskar att tala om fattiga och rika, men de har låtit årskull efter årskull lämna skolan med urdåligt saldo på kunskapskontot. Det är ett svek av första rangen. Även fördelningspolitiskt.

•www.svd.se/ledare

• svd.se