Störningar i kollektivtrafiken på grund av raketbeskjutning. Nej, det är inte rubriken på ännu ett deprimerande telegram från Mellanöstern, utan det handlar om Rinkeby i nordvästra Stockholm. Där har t-banestationen varit stängd under julhelgens kvällar efter att ligister bränt av smällare och raketer bland passagerarna.

På annandagskvällen var det problem på grannstationen i Tensta också.

Skjutandet är inte bara hotfullt och otrevligt; det är riktigt farligt. En raket som fyras av in i en t-banevagn kan beröva en människa synen eller i värsta fall livet. En brand nere i tunnel- banan kan bli rena mardrömmen.

Inte konstigt att man stänger t-banestationen, alltså? Jo, det är klart att det är.

Tänk er en Rinkebyfamilj där man klätt upp sig och gjort sig i ordning för att åka till vänner och äta middag på annandagens kväll. Klockan är strax efter sex och man har sett till att vara ute i god tid för att hinna med tåget. Men vid t-banestationen möts man av beskedet att den är stängd, eftersom det har skjutits smällare och de resandes säkerhet inte kan garanteras.

Vilken känsla fylls familjemedlemmarna av? Tacksamhet mot en omtänksam överhet? Eller ilska och förtvivlan över att myndigheterna saknar kraft att hålla ligistgäng i schack och se till att hyggligt folk kan utnyttja de gemensamma kommunikatio-nerna i lugn och ro? Känner man sig stöttad eller sviken? Vad säger föräldrarna till sina barn om vem som har makten i Sverige?

Stängningen av t-banestationen sänder en tydlig signal om att staten har kapitulerat och inte vill eller klarar att skydda ordning och trygghet. Den är en triumf för bråkmakarna i en prövad stadsdel och ett slag i ansiktet på alla dem som bor där och inget hellre vill än göra rätt för sig och leva i fred. Ska utanförskapet bekämpas med trovärdighet har man inte råd med sådana svek.

Att SL inte fick nog med polisstöd på julaftonskvällen var illa nog. Och när det hela upprepas först juldagens och sedan annan- dagens kväll försvinner trovärdigheten i förklaringar som överraskning och brist på resurser. Att skydda huvudstadens kommunikationer måste ändå vara en av statens allra mest grundläggande uppgifter.

Polisen måste bli synligare, särskilt i stökiga områden. Det lokala inflytandet över hur polisen använder sina resurser måste öka. Och de som har politiskt ansvar måste ge glasklart besked om att det som hände i helgen inte får hända igen.